Tittade in på Stefan Swärds blogg för ett par dagar sedan och såg att han skrivit ett inlägg om medioker "lagomkristendom". Han satte ord på mycket som jag själv funderar över, hoppas på eller irriteras av!
I korta drag så går hans inlägg ut på han markerar mot den "ofarliga" lagomkristendom som mer o mer får fäste i samhället. Jag delar hans frustration kring detta och är enig med honom i det han skriver.
Skall det va så svårt? Varför verkar det alltid som att det blir en massa polariserande bland oss kristna hela tiden? "Vi och dom". Vi tar avstånd ifrån den typen av förkunnelse...Vi tar avstånd fån den rörelsen...Vi tar avstånd...bla bla bla...
Skall det va så svårt? Att kunna få se en äkta enhet mellan kristna från olika traditioner och kulturer. Skall det va så svårt att se det karismatiska och det kontemplativa stå sida vid sida och accepteras och respekteras på bred font av oss troende? Skall det va så svårt att komma fram till den insikten att kristna som uttrycker sig annorlunda än vad vi själva gör, inte utgör något hot, utan en möjlighet för oss, till att bli berikade? Och sen kanske vi har något som någon annan behöver?
Jag hoppas så. Jag tror också att det är möjligt! Men vägen dit kommer kanske att bli något turbulent? "Allt som kan skakas, kommer att skakas." (Hebr.12:27)
Igår startade jag dagen med ett besök hos tandläkaren för att få en rotfyllning i en hörntand, roligare kan man ju ha det. Det gick i alla fall väldigt bra, gjorde inte det minsta ont, det finns ju bra bedövningsmedel nuförtiden. Jag får väl säga som min farfar brukade säga: "det gör för det mesta bara ont hos tandläkaren efteråt, när man är tvungen att betala".
Jag fick i allafall en tanke igår som jag tänkte utveckla lite här. Tänk vilken fantastisk företeelse ett samhälle med människor ändå är! Jag tycker att det är förunderligt när man börjar tänka på det vilken oerhörd hjälp vi människor kan vara för varandra på olika sätt. Ta tandläkarbesöket för min del igår som exempel. Tänk om jag inte hade haft någonstans att vända mig. Tänk om det inte skulle finnas några tandläkare, vad skulle vi då göra när vi får problem med tänderna, få lov att dra ut dem själva?
Överallt i samhället finns det människor som har utbildat sig och specialiserat sig på att betjäna andra människor. Det gäller väl mer eller mindre samtliga yrken. Det är faktiskt stort. Om jag behöver en bil så finns det människor som har som yrke att bygga bilar. Sen finns det andra som har som uppgift att sälja dem. Om bilen går sönder eller behöver få sig en service så kan jag lämna in den på en verkstad där det finns människor som är utbildade till att reparera bilar. Det finns en uppsjö av inrättningar i samhället som betjänar oss med diverse tjänster. Behöver jag mat så går jag till affären, där finns det mat att få tag på för att det finns bönder, odlare och övriga inblandade som har gjort sitt. Ja, jag tror ni förstår poängen...
Ju mer jag tänker på det kan jag inte annat än att mer o mer övertygas om att samhället och dess funktion, med samarbete människor emellan, inte kan vara någonting annat en en gudomligt inspirerad idé!
I helgen befann jag mig i Stockholm med anledning av Jesusmanifestationen. Mycket nöjd med resan. Jag och frugan beslöt oss för att besöka S:ta Clara kyrka på söndagen. Jag har genom åren hört och läst väldigt mycket gott om kyrkan och prästen Carl-Erik Sahlberg som leder församlingen.
Med förväntansfulla steg begav vi oss in till stan på söndagsförmiddagen. Gudstjänsten började kl 11.00. Vi var lite sena, kom dit typ fem i elva. Kyrkan var då nästan fullsatt, med endast några få lediga platser längst bak. Senare när gudstjänsten startade berättade Carl-Erik Sahlberg att de hade stängt dörrarna tillfälligt och satt en fullsatt-skylt på dörren därför att maxgränsen för hur många som fick vistas samtidigt i lokalen var nådd. Detta var andra söndagen i rad som de blev tvungna att göra så här. Jag tycker i alla fall att det är hur coolt som helst! Hur ofta händer det i en kyrka i Sverige annars? Sen ryms det ju faktiskt ett väsentligt antal personer i Clara kyrka med, det är ju inget litet ställe precis.
För några veckor skrev jag ett inlägg här på bloggen som jag döpte till "Bio-Församlingen". Där uppmärksammade jag några funderingar som jag burit på ett tag. Det handlar om att "vanliga församlingsmedlemmar" ofta förpassas till att vara väldigt passiva under en vanlig gudstjänst i våra kyrkor idag. Du som vill läsa hela det inlägget kan klicka här.
Det finns en sak med Clara K:a som jag vill passa på och göra dig som läser detta uppmärksam på, och det är att de satsar medvetet på att vara en "lekmanna-församling". Du kan läsa mer om detta på S:ta Clara kyrkas hemsida.
Jag tror verkligen att den här församlingen är någonting oerhört viktigt på spåren. Det vilar en renhet och en ljuvlig gudsnärvaro över den verksamhet som den här kyrkan bedriver. Jesus trivs på sådana platser, och det märker människor av. Kanske är det därför som så pass många vill besöka Clara en söndag förmiddag och gå på möte, så att alla inte får plats? :)
Det är väldigt viktigt att det finns exempel. Goda exempel att följa och ta efter. Jag anser att S:ta Clara kyrka och Carl-Erik Sahlberg är föredömen för oss kristna i Sverige på väldigt många områden. Vi behöver lyfta upp dessa trossyskon och be att Herren håller sin beskyddande hand över dem och att den platsen skall få fortsätta att vara en plats där människor får komma hem.
Gudstjänsten i söndags då? Jodå, det var en härlig erfarenhet. Psalmer och blåsorkestrar varvades med lovsånger och lovsångsdans. Överallt i bänkarna lyfte människor sina händer och prisade Jesus. Man kan enkelast säga att Gud var verkligen där!
Avslutar detta inlägg med att länka till en text som Carl-Erik Sahlberg skrivit på Internetkyrkan.se, som berör de bibliska kännetecknena på en kristen församling. Man fylls av både Ja och Amen när man läser texten! Missa inte den för allt i världen!
Förra veckan inledde tidningen "Världen Idag" en artikelserie som kommer att bestå av sex delar som avhandlar temat: "Den svenska ekumeniken". Idag var det dags för del 2 och vi kunde i dagens nummer läsa om Bjärka-Säby och dess "förgrundsgestalt" Peter Halldorf. Det kändes förstås väldigt roligt att få ta del av artikeln idag. Bjärka har ju kommit att bli en plats som betyder väldigt mycket för väldigt många människor, undertecknad inkluderad! Många är det som sökts sig till Nya slottet och under sin vistelse där fått göra personliga, fördjupande och livsförvandlande möten med Herren Jesus i den atmosfär av stillhet och enkelhet som präglar platsen. För mig personligen har jag blivit smittad av den bönens atmosfär som råder på den platsen. Jag tror inte jag att jag besökt någon annan plats där jag känt av en sådan "lätthet" i bönen.
Dagens artikel är delvis utformad som en intervju med Peter H. och dels ger den läsaren en inblick av vad som försigår på nya slottet. Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen, det är oerhört värdefullt att få sina vyer vidgade! Jag tillhör även den ständigt växande skaran av troende i Sverige som fått sina fördomar raserade gentemot andra "annorlunda" kristna sammanhang, främst de äldre historiska kyrkorna. Det ekumeniska samarbetet mellan olika kristna samfund i Sverige har sannerligen märkbart ökat de senaste åren.
Det ekumeniska fenomenet har ju också bidragit till en väldans massa åsiktsstormar (nu passar jag på och drar mitt bidrag till stacken med). På ett antal kristna bloggar har den som velat kunnat följa med i diskussioner som haft en rätt negativ inställning till det ekumeniska samarbete som sker. Uttryck som "den nya ekumeniken" och "organisatorisk enhet" är käcka termer som man svänger sig med. Jag delar Peters inställning till att man måste ta folks oro och frågor på allvar, dock har jag undrat ibland om de som jämrar sig över "den nya ekumeniken" alla gånger överhuvudtaget vet själva vad de riktar sin kritik mot? Kanske är det så ibland att man endast åtnjuter möjligheten att få klaga, av personliga skäl, och vet att man har ett forum för att göra sin röst hörd?
Nej, det ekumeniska samarbetet som utbreder sig i Kristi kropp idag är ingen "ny" företeelse! Nej, ekumenik betyder inte att vi alla skall bli lika varandra. Ingen sann ekumen förespråkar ett enda samfund! Kristi kropp består av många olika samfund som tillsammans bildar en enda kyrka! Vi är redan ett, och det som kommer att hjälpa oss att synliggöra detta för världen kommer att vara följande:
Att vi igenkänner varandras tro (att vi vågar acceptera att det finns andra kristna som är Jesu lärjungar precis lika mycket som vi, eller kanske att vi är lika mycket Jesu lärjungar som dem ;-))
Att vi erkänner varandras tro (även om de yttre uttryckssätten skiljer sig)
Att vi avstår från varje impuls till att vilja utöva makt och kontrollera de andra samfunden ( frihet att vara unik och låta andra vara unika)
Nämn ordet "Bön", och det kommer att frambringa diverse reaktioner. Bland oss som är kristna väcker ordet utan tvekan reaktioner, ofta tyvärr negativa, av den anledningen att det ger oss dåligt samvete. Något som är oerhört vanligt för oss kristna är att vi "känner" att vi "borde" be mer. Vi skulle vilja be mer, men det är liksom ovanligt svårt att få till det stundtals. För den som ännu inte är kristen kanske ordet "bön" ger associationer till en längtan efter gemenskap med något som är större än jag själv, en längtan efter "Gud". Det kan också ge associationer till något som man "måste" göra, som kristen, något som tron, religionen eller kyrkan "kräver".
Personligen så har jag kämpat en hel del med detta i mitt eget kristna liv, bönelivet. Jag har tyckt, och tycker ibland fortfarande, att det känns svårt, motigt eller inspirationslöst att be. Varför?...
Jag har inte något heltäckande svar att dela med mig av angående detta, men jag tänkte dela med mig av det jag fått insikt om.
Jag tror att en stor orsak till varför bön kan ge oss människor negativa vibbar bottnar i vad vi associerar ordet med samt hur vi förväntar oss att det skall ta sig uttryck, rent praktiskt. En förväntan som kan innehålla spår av, vad Gud förväntar sig av oss, vad jag själv ställer för krav på mig själv, vilket mått jag förväntar av mig själv att jag "måste" eller "borde" leva upp till, vad kyrkan, pastorn eller andra i församlingen eller min omgivning förväntar sig av mig och mitt böneliv. Det som jag i stora drag har kommit till insikt om när det kommer till mitt eget böneliv är att jag har fått nåd att lämna förutfattade meningar om att be bakom mig och kapitulera inför det som den Helige Ande satt strålkastaren på. Jag har insett att mina egna bekymmer och svårigheter med att be till en stor del har orsaktas av att jag haft "krav" på mig själv om hur det borde gå till samt hur ofta det borde ske. Dessa "förväntningar" har delvis orsakats av andra människors "önskemål", men i det stora hela så är det jag själv som satt ribban. Det mest anmärkningsvärda med detta är att Gud inte fick något egentligt utrymme att komma och ge mig klarhet i ämnet med sina tankar.
Kräver Gud bön av oss? Frågan är felställd, till råga på allt så borde det inte vara en fråga utan skrivas om som ett påstående: - Därför väcker Gud en längtan inom oss att be!
Det fanns ett bibelord som jag under min "svart-vita-jag har nog förstått det mesta och vet nog minsann hur det ligger till" period för några år sen, hade väldiga problem att förstå! Det står i Matteusevangeliet, kapitel 6 och vers 9-13 och har fått rubriken "Herrens Bön". Fader vår, som är i himmelen, helgat vare ditt namn... Bakgrunden till denna episod i bibeltexten är att lärjungarna närmar sig Jesus och ber honom lära dem att be. Ett paralellbibelställe, Lukasevangeliet, kapitel 11 tar upp samma tema. Vad jag hade svårt med under den "period" jag beskrev i några meningar ovan var att jag inte förstod mig på varför Jesus, när han nu fick chansen att lära sina lärjungar att be, lärde dom en sådan "religiös bön"???
Jag skrattar åt det så här i efterhand, men jag fattade verkligen inte då varför Jesus uttryckte sig som han gjorde. Jag menar, när han nu hade chansen som sagt, borde han inte ha passat på och lärt lärjungarna en något häftigare och eldigare bön? Istället för den till ytan stillsamma "Fader vår"? Jag hade ju hört inspirerande predikningar av predikanter som ofta rörde sig, snudd på halvsprang fram och tillbaka på scenen och som pratade om jättecoola grejer från bibeln och dess principer, det var olika andliga nycklar, steg och nya nivåer man kunde nå upp till, det skulle proklameras, manifesteras och det fanns konstigt nog alltid mer av "smörjelsen" att få??? Man nådde liksom aldrig fram.
Låt mig klargöra på en gång ifall jag eventuellt trampat någon läsare på tårna med ovanstående rader, jag tror på att proklamera vad Guds ord säger och jag tror att det vid tillfällen är helt rätt att Gud manifesterar sig på sätt som kan vara svårt att ta in via det logiska sinnet, det behöver istället ta vägen genom hjärtat, anden. Jag syftar enbart på att jag i Jesu ord mötte och senare förstod att de representerade en innerlighet som jag saknat.
Bön handlar aldrig om prestation.
Bön handlar aldrig om tid, antalet minuter och sekunder du ägnar åt den.
Bön handlar aldrig om att få accepterande från Gud.
Bön handlar alltid om gemenskap, en kärleksfull, förtrolig gemenskap mellan människa och Gud.
Bön är relation, en relation som aldrig kräver, utan enbart erbjuder!
"Fader Vår, som är i himmelen Helgat vare ditt namn Tillkomme ditt rike Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen."
Nu tänkte jag passa på och skriva lite grand om en företeelse som för några år tillbaks i tiden var helt obekant och främmande för mig. Detta inlägg kommer att belysa företeelsen av så kallade kommuniteter som just nu växer fram över hela världen. Detta är något som är mycket intressant, inte minst på grund av att detta fenomen idag främst uppstår i våra västerländska och materialistiskt präglade världsdelar.
Vad är då en kommunitet, och vad syftar rubriken kommunitetsliv på? I grund och botten handlar det om kristen gemenskap, som levs ut på ett mer konkret plan än vad som ofta är fallet trossykon emellan i en "vanlig" kristen församling. En kristen kommunitet består av en grupp människor som vill följas åt och dela det kristna livet på ett konkret sätt. Det kan handla om ett kollektivboende där man bor under samma tak och delar gemenskap med varandra i bön såväl som måltid. En kommunitet kan även vara människor som inte bor tillsammans men som ändå träffas regelbundet (ett antal gånger varje vecka) för bön och gemenskap. Ytterligare en variant är den ekumensika kommuniteten vid Bjärka-Säby som består av människor från olika samfund och sammanhang och som bor på vitt skilda platser i landet men som även följs åt genom att man överlåtitit sig till en viss regel. Vid kommuniteten vid Bjärka-Säby handlar det om att man överlåter sig till att be en tidebön om dagen, i mån av möjlighet ta emot nattvarden en gång i veckan, samt en gång om året besöka Nya slottet för en personlig retreat. Jag är välbekant med detta, jag tillhör inte den ekumeniska kommuniteten men dock något som kallas för "kommunitetens vänner" och jag försöker även leva efter samma regel som de ordinarie medlemmarna.
Att vara kristen är inte något som man är på egen hand, även om det finns många som menar att de klarar sig finfint utan andra troende. "Det är jag och Gud, och det räcker". Många som har denna inställning har tyvärr skådat och blivit offer för "övergrepp" av olika slag inom kyrkan, människors maktbegär, splittringar och grupperingar, mobbning och utfrysning, vistats i sammanhang som haft sekteristiska tendenser m.m. Att vara kristen är att tillhöra en kropp, Kristi kropp som bibeln talar om, där jag som enskild individ kopplas samman med andra. Detta är Guds tanke. Vi behöver varandra, vi troende. Jag behöver dig och du behöver mig. Gemenskap är ett av de tydligaste kännetecknen på vad kristen tro handlar om. Det är inga soloprojekt där vissa individer skall få glänsa med sin "tjänst", utan det är du och jag och han och hon och resten som vandrar tillsammans här på jorden mot ett gemensamt mål, himlen!
Som jag skrev tidigare så har detta med kommuniteter och kommunitetsliv blivit något som på senare år fått fäste i västvärlden. Företeelsen sprids alltså bland oss kristna som lever i välfärdsländer. Därför är det också intressant att reflektera över att kommunitetsliv även kännetecknas av enkelhet. En enkelhet som berör områden som boende och ägande men kanske framför allt en enkelhet i utövandet av det kristna livet där jag överlåter mig till en gemenskap där jag bland annat får dela bönelivet med andra. Att gemensamt evangelisera är också vanligt hos många kommuniteter. Många är det som vittnat om ett lyft i sina andliga liv, framför allt bönelivet, sedan de fått möjlighet att regelbundet praktisera detta tillsammans med andra troende. Jag har också upplevt detta i praktiserandet av en fastställd rytm med tideböner. (Jag kommer att skriva om tideböner i ett kommande inlägg).
Jag tänkte avsluta detta inlägg med ett par länkar. Den första länken är till en kommunitet i Göteborg som kallar sig för Oikos. Kommuniteten Oikos
Sen en länkt till en intervju på c.a. 10 minuter med David Åhlèn i P1 från 2009. David är välbekant för många inom svensk kristenhet som en känd och uppskattad artist. Han är också ledare för en kommunitet i Stockholm och han delar personligt om detta i intervjun här
Föreställ dig följande scenario: - Du anländer till byggnaden, öppnar dörren och kliver in. Där inne vimlar det av folk i foajén. Du känner inte de flesta. Du strosar runt en liten stund innan du styr dina steg mot ingången. Där hälsas du (i bästa fall) välkommen av personen som står utanför och tar emot alla besökare. Väl inne i lokalen slår du dig ner på din stol. Där kommer du nu att få sitta ner passiv och ta del av det som händer där framme under c.a. 1,5 h... plötsligt börjar...filmen! Trodde du att jag pratade om något annat eller? Det är möjligt att någon kanske trodde att jag beskrev en person som anländer till en kyrka?
Det var ett medvetet val från min sida att börja med denna "liknelse", av den anledningen att jag vill väcka en medvetenhet hos dig som läser detta, att det inte är enormt stora skillnader för en vanlig Svensson, när det kommer till att gå på bio eller besöka en "vanlig" gudstjänst i en kyrka idag. Vad är det som händer söndag efter söndag i de allra flesta kyrkor världen över? Jo, människor kommer till kyrkan, sätter sig ner på sin stol och lyssnar på dem eller den som står där framme vid scenen och talar. En vanlig kyrkobesökares aktivitet på en gudstjänst idag är ungefär lika stor, eller snarare lika passiv, som en person som sitter i en biosalong och ser på film.
Detta är ett ämne som engagerar mig och har gjort så mer och mer under de senaste åren. Orsaken till varför jag berörs av detta är helt enkelt följande: - Det kan inte vara meningen att det enbart skall gå till på det här viset! Det kan inte vara Guds tanke med hur han önskar att det skall gå till när troende syskon samlas tillsammans inför hans ansikte. Att majoriteten skall sitta stilla och passiva på sina stolar medan ett fåtal personer förrättar själva gudstjänsten. Vill Gud delaktighet? Vill Gud att alla skall få vara med och bidra på något sätt när trossyskon samlas tillsammans? - Jag tror, att han vill det!
Det finns en utmaning, en risk med att befinna sig i en lokal kristen församling. Den risken är att man lätt får s.k. "skygg-lappar", för vad som händer i andra kristna församlingar och sammanhang. "Vi gör ju så här, och det funkar väl bra, eller?" Behovet av att få sina "vyer vidgade"...jag tror att jag under resten av min livstid kommer att påpeka vikten av att få uppleva detta!
Om det är någonstans där vi bör finna svaren för hur Gud har tänkt, angående olika saker som berör livet, så är det i bibeln. Därav borde vi även hitta riktlinjer för hur den kristna församlingsgemenskapen skall förhålla sig. Jag låter två bibelord tala för sig själv utan tillägg eller övriga utläggningar från min sida.
De troendes gemenskap Apostlagärnigarna kap. 2 vers 42-47
De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.
Ordningen vid gudstjänsten 1 Korintierbrevet kap. 14 vers 26
Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.
As promised... Jag utlovade förra veckan att jag skulle återkomma med ett inlägg här i början av veckan. Ett löfte som jag nu uppfyller. Jag skrev då att jag skulle skriva om kommunitetsliv och andra varianter på hur vissa väljer att leva ut sin kristna tro idag i vardagen. Det kommer jag att göra, men det kommer att bli mycket mer än så. Jag kommer att låta detta inlägg bli inledningen på en serie inlägg som kommer att ha det gemensamt att de alla återknyter till den kristna församlingen och dess funktion och olika varianter av att leva ut och dela tron med andra trossyskon.
"Det är tydligt att kristen var man inte på egen hand, utan kristen var man som en del av en gemenskap" Ett citat av Peter Halldorf, med vilket han delger vad han kommit fram till i sina studier kring hur det var i den tidiga kristna gemenskapen, urkyrkan.
Jag kommer att skriva ett antal bloggposter framöver, hur många det blir vet jag inte nu. Vissa kanske blir långa, andra ganska korta? Det får tiden utvisa. Gemensamt för dem kommer i alla fall vara att de kommer att ha en röd tråd som väver dem samman gällande dess budskap och funderingar. Vad är egentligen kännetecknet på sann kristen gemenskap människor emellan? Hur tar den sig uttryck i bibeln och hur tar den sig uttryck idag i våra församlingar?
Jag fick denna video sänd till mig via Facebook. Den handlar om hur kristna husförsamlingar kraftigt håller på och etablerar sig på "gräsrotsnivå" i bl.a. USA.
Jag har själv gått och funderat på att skriva något som berör ämnet eller besläktade företeelser såsom kommunitetsliv på sistone.
Jag startar med att dela med mig av videon jag fick först, så återkommer jag till ämnet framöver!
Filmen är c.a. 29 min lång men väl värd att tillbringa en halvtimme av sitt liv framför!
- Står vi vid dörren till en världsomfattande revolution inom kristenheten...? Det är spännande tider vi lever i!
Ibland kan man bli sådär alldeles "själaglad" av olika anledningar. Det hände mig tidigare idag. Jag satt och funderade över livet i största allmänhet, men framför allt så tänkte jag på den kristna församlingen och vilka oerhörda möjligheter som finns inom den. Jag anar att Gud hade nått med saken att göra!
Jag har varit påtagligt ekumeniskt inriktad, alltsedan jag blev frälst. Jag har haft svårt att acceptera vad jag refererar till som en "individualistisk kristendom", där den oheliga treenigheten: "jag, mig och mitt" härskat. Jag är och vill förbli som ett barn i min uppfattning i denna fråga.
Jag tycker att det är märkligt, väldigt märkligt, att det finns kristna som lever som om dom och deras samfund, rörelse eller kyrka är det enda som existerar eller är något att ha. Det är obibliskt, kort och gott. Vi är kallade till gemenskap och samarbete, inte individualism och konkurrens. Skulle Jesus konkurera med sig själv? Det finns väl ingen kristen som på allvar skulle svara ja på den frågan, men ändå beter vi oss i Kristi kropp på liknade vis ibland, när vi ställer samfund mot samfund, kyrka mot kyrka, ledare mot ledare, lära mot lära. "Jag håller mig till Paulus "eller" jag håller mig till Apollos "eller" jag håller mig till Kefas "eller" jag håller mig till Kristus" "Är då Kristus delad?"(1 Kor.1:12-13) Det handlar som sagt inte om något nytt fenomen.
Fast det kan vara svårt ibland, fördomar och liknande kan sätta konkreta hinder i vägen för oss. Förutfattade meningar, att ha en förutfattad mening, innebär att man redan har tillverkat och anammat en åsikt, en syn, en uppfattning om något eller någon, och gör man inga konkreta försök till att försöka se efter för egen del ifall ens teorier stämmer eller ej, så kommer den förutfattade meningen att råda i ens liv. Kanske hade man rätt, kanske hade man fel. På det stora hela så är risken att man haft fel, delvis eller väldigt mycket, stor när det kommer till ej självupplevda eller beprövade erfarenheter och inställningar.
Jag skall inte försöka mig på någon djupare utläggning i ämnet kyrkohistoria, men om vi ser tillbaks på hur utvecklingen i den kristna kyrkan sett ut, ser vi tydligt detta mönster, splittring efter splittring. Ibland har det varit nödvändigt, andra gånger har splittringar sargat och förstört mer än vad de har läkt och byggt upp.
Den romersk-katolska kyrkan är den största grenen, lemmen i Kristi kropp idag. Längre tillbaks i tiden var den ännu större, samt stundtals, den enda tillåtna kyrkan. En kille vid namn Martin Luther protesterade mot detta i Tyskland i början på 1500-talet. Hans lära vann mark och den största brytningen som skett fram till idag inom den kristna kyrkan inträffade. Protestanterna (lutheranerna) gjorde entré.
Vem "protesterade" mest och ljudligast mot protestantismen? - Katolikerna! När baptismen började växa fram i Europa under 1600-talet, vem var det då som protesterade ivrigast mot den? - Lutheranerna! När pingströrelsen såg dagens ljus i början av 1900-talet, vilka var då rörelsens fränaste kritiker? - Baptisterna! När trosrörelsen fick fäste i Sverige i början på 80-talet, vem attackerade den allra hårdast? - Pingstvännerna! När nya strömningar, inriktningar uppstått inom Kristi kropp på senare år, varifrån har då den mesta kritiken kommit?...suprise, suprise...från Trosrörelsen!
Har vi människor svårt att samsas med varandra? Ja, det är väl ganska uppenbart! Jag anser själv att det allra enklaste svaret på frågan varför, är att vi människor är ganska dumma i huvudet, eller så kan det ha något att göra med en rest ifrån syndafallet. När Gud gav Eva till Adam så skall Adam ha uttryckt sig med samma innebörd som vi lägger in i uttrycket "wow", enligt sådana som kan sin hebreiska grundtext, han gillade vad han såg helt enkelt. Efter att Adam och Eva syndat mot Gud och ätit av kunskapens träd, svarar Adam Gud på följande sätt: "kvinnan" ("hon", "den där") gav åt mig och jag åt".(1 Mos 3:12) Han skyllde ifrån sig och sköt Eva ifrån sig, han gjorde en markering. Cirka 2000 år senare beter vi oss likadant mot varandra. Det kan handla om olika konstellationer, länder mot länder, folkslag mot folkslag, män mot kvinnor, göteborgare mot stockholmare, aik'are mot djurgårdare, norrmalm mot södermalm e.t.c. Vissa "ställningstaganden" är naturligtvis mer harmlösa än andra, det är "mönstret", behovet eller vad man skall kalla det, att vilja vara "VI mot DOM", som jag syftar på. Får vi in detta "synsätt" i våra församlingar är det dock väldigt allvarligt!
Mitt personliga ställningstagande i denna fråga är följande: - Jag anser att det bara finns en kyrka, eftersom det bara finns en Kristus! - Jesus är huvudet, och han har bara en kropp, som består av olika lemmar, lemmarna klarar sig inte utan varandra, ingen lem är viktigare än någon annan..(1 Kor.12)
Hej på er! Jag tar en välförtjänt paus ifrån studierna för att passa på och skriva följande inlägg här på bloggen. Jag har en tenta i religionskunskap imorgon, och jag har läst in hela kursen på egen hand. Eftersom jag var ledig i fyra veckor under julen, så tyckte jag att jag kunde använda en del av den tiden till att vinna tid. Det är mycket att hålla reda på, alla buddhas och bodhisattwor och gyllene medelvägar, fast det känns som om jag har hyfsad koll nu!
Det är en även ekumenisk bönevecka denna vecka. Här är en länk till en artikel i Dagen:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200057
Men det som jag egentligen ville lyfta fram i mitt inlägg idag är två klipp från en lovsångsgrupp som kallar sig "Gemenskap"
Jag kände på en gång en väldig frid och gudsnärvaro när jag såg dessa klipp första gången. Det är avskalat och enkelt, men väldigt äkta och naturligt!
Jag tror även att det som vi ser i dessa klipp är en profetisk bild av något som är på väg in i kristenheten i Sverige och andra länder.
Det är inget fel på hög volym och röj, det gillar Gud, bland mycket annat! Fast om vi låser fast oss vid att det är det enda sättet att praktisera lovsång & tillbedjan på, så tror jag att vi går fel, väldigt fel!
Jag har känt av i den andliga atmosfären, när jag spenderat tid i bön, att vi kanske står inför rätt omfattande förändringar, organisationsmässigt inom kyrkan i Sverige. Nya konstellationer kommer att bildas, och andra kommer att upphöra. Troende från väldigt olika sammhang och församlingar kommer att se varandra, och känna igen varandra, och acceptera varandra. Fördomar och förutfattade meningar kommer att rämna! Det kommer att bli en tid som präglas av innerlighet och gemenskap över samfundsgränserna.
Låt oss hoppas så! Jag hoppas att dessa klipp och sånger får bli till uppmuntran för dig!
