När man i framtiden ser tillbaka på året 2010 kommer det att finnas en global företeelse som sticker ut, nämligen Wikileaks förehavanden runt över världen.
Saxat från Wikipedia: "WikiLeaks (av hawaiiska wiki för snabb, och eng. leaks för läcka) är en webbplats och databas som anonymt publicerar dokument som Wikileaks bedömer som viktiga. Därmed får webbplatsen ofta tillgång till material som i olika länder skyddas av sekretesslagstiftning eller som myndigheter eller arbetsgivare vill hemlighålla."
Wikileaks grundare är Julian Assange f.1971, journalist och programmerare från Australien.
Här är delar av en intervju som Assange gjorde med Aftonbladet tidigare i år, saxat från Aftonbladet:
"Metoden är att angripa censuren genom att hitta det censurerade materialet och publicera det på den egna sajten.
– Om materialet ändå hamnar på nätet så försvinner hela poängen med censur. Det är ett väldigt effektivt avskräckande medel som vi använt i flera länder.
Wikileaks avslöjandena har gett Assange många mäktiga fiender och själv är han ytterst noggrann med säkerheten.
– Två kenyanska advokater som vi jobbat med mördades. Dessutom har flera försök gjorts att övervaka oss. Men vem är inte övervakad i dagens samhälle, säger han och rycker på axlarna.
En ideologi
Assange förklarar att Wikileaks förutom det rent praktiska arbetet med att publicera hemliga uppgifter också är en en ideologi, en tanke.
Han doppar brödet omsorgsfullt i soppan och gör ett försök att förklara syftet med sajten: Att genom de hemliga handlingarna ge världens människor underlag för att fatta rätt beslut.
– För att dra upp kursen för samhället krävs information om hur samhället fungerar och sådan information har vi egentligen inte haft tillgång till tidigare.
Han förklarar att det ligger i varje organisations natur att skydda sin existens och att det är därför information om oegentligheter förtrycks – information som ofta är nödvändig för att demokratin ska fungera.
– Ett irrationellt beslut kan fattas på vilka grunder som helst men för att fatta ett rationellt beslut krävs information, säger Assange.
För honom är Wikileaks ett steg mot en ny ordning.
– Vårt mål är rättvisa. Att föra in hemliga dokument i historieskrivningen är bara metoden."
Wikileaks uppmärksammades bland annat i år genom att de släppte hemligstämplade videofilmer som visade hur amerikanska soldater ägnade sig åt prickskytte på civila i Irak från en helikopter. Soldaterna i filmen betedde sig som om de hade huvudrollen i ett dataspel.
När jag första gången fick höra talas om Julian Assange och Wikileaks blev jag rätt imponerad, vilken kille alltså, som vågade trotsa makten på det viset som han gjorde. Visst var han kontroversiell, men gestaltade inte han idealbilden av den orädde journalisten, vars enda mål är att sanningen skall fram till varje pris?
Nu har det gått en tid och jag måste medge att jag ändrat uppfattning om Wikileaks och Assange. Något helgon eller Messias-gestalt är han bevisligen inte, han blev ju åtalade för men friad från sexuella övergrepp på två kvinnor tidigare i år. Ljuger Assange, ljuger kvinnorna, var det en fälla, vi kommer kanske aldrig att få veta?
För egen del så har inte Assanges privatliv något att göra med att jag ändrat inställning till honom och Wikileaks. Det som oroar mig är vad frukten av Wikileaks kommer att bli i framtiden. Wikileaks säger att de jobbar för ett öppet samhälle, att de motarbetar censur osv. Jag ifrågasätter inte att det inte skulle finnas goda motiv inom organisationen, men kan Wikileaks agerande leda till exakt motsatt effekt, ett samhälle med mer kontroll och misstänksamhet? Vill vi verkligen leva i ett samhälle där precis
allt skall fram i ljuset? Jag måste nog i ärlighetens namn säga att jag är osäker på att de som vurmar för "alla korten på bordet" stilen verkligen har tänkt efter ordentligt, vad frukten av ett sådant tillvägagångssätt och ökat inflytande i samhället på sikt skulle kunna leda till?
Per Ewert, författare och informationssekreterare vid tankesmedjan Claphaminstitutet, har skrivit en väldigt bra artikel som heter: "Sanning och nåd i samexistens?", där han tar upp fenomenet Wikileaks och flera av de frågor som jag själv ställer mig angående organisationens framfart. Artikeln publicerades i tidningen "Världen Idag" i onsdags 5/1. Eftersom artikeln på Världen Idags hemsida finns i deras "plus-arkiv" så kan jag inte länka till den, utan väljer att ha med artikeln här mitt inlägg i sin helhet istället. Här följer artikeln "Sanning och nåd i samexistens?", som publicerades i Världen Idags pappersupplaga 5/1 2011:
"Sanning och nåd i samexistens?
Hemligheter har den senaste tiden varit ett hett ämne. Wikileaks och kungabokens författare har velat avslöja allt som tänkas kan. Men önskar vi verkligen en värld där alla kort – inklusive våra egna, ska upp på
bordet? Eller finns en annan väg där sanning och nåd kan samexistera?
Den grävande journalistikens uppgift är att granska makten och avslöja orättfärdigt agerande. Ju högre upp i makthierarkin, desto viktigare att sanningen kommer fram. I Watergateskandalen ledde uppgifter från den anonyma källan ”Deep throat” till att lögnens och mörkläggningens bygge kollapsade, och i slutänden innebar de även president Nixons fall. Sådana avslöjanden utgör signum för en god journalistik. Medieorganisationen Wikileaks inledande ambition tycktes också luta åt det hållet, med strävan att sanningen alltid måste få komma allmänheten till del.
Röjandet av hemligheter kan dock ibland få värre konsekvenser än planerat. Som när man under 2010 släppte hemliga dokument om kriget i Afghanistan. Här namngavs bland annat flera afghaner som agerade informatörer åt USA. Något som för deras del innebar en regelrätt dödsdom. När Amnesty och andra kritiserade publiceringen, avfärdade grundaren Julian Assange dem som folk som föredrog att inte göra ett dyft mer än att skydda sig själva.
Den här artikeln tar inte ställning till vare sig Assanges eventuella skuld till de sexuella övergrepp han anklagats för eller hur vi bör betrakta Wikileaks rent generellt. Men låt oss ändå fästa uppmärksamheten på en förbryllande motsägelse i organisationen och Assanges inställning till egna hemligheter. Samtidigt med allt tal om öppenhet har man en benhård princip att inte avslöja sina källor, framtidsstrategi eller finansiärer. Det är klokt att resa frågetecken inför en filosofi som företrädaren vill tillämpa på allt i hela världen – förutom sig själv. Wikileaks bör nog vara försiktiga med att kasta första stenen på hemlighetsmakerier i stort.
Av medierapporteringen att döma verkar dessutom det stora nyhetsvärdet i ”Cablegate” – publiceringen av 250 000 diplomatiska dokument – utgöras av rent skvaller. Att diplomater liknar paret Putin/Medvedev vid Batman och Robin, att Ahmadinejad beskrivs som en Hitlerfigur, eller att påven sägs behöva lite medieträning, är inga oväntade ord. Men de är tänkta för slutna rum, inte offentlighetens ljus. Övrig information har kretsat kring hur länders regeringar ser på hotbilder och scenarion i vår omvärld. Inte heller här syns några större överraskningar. Avslöjandena tycktes i första hand leda till gnissel i det diplomatiska samspelet när ord sagda i förtroende plötsligt blev publika.
På andra sidan den här vägen finns förvisso ett annat dike där allt kan hemligstämplas och gömmas undan, och orättfärdigheten aldrig avslöjas. Det diket är demokratiskt och moraliskt sett farligare. Men just nu tycks det vara det motsatta diket som västvärlden är i färd att kasta sig ner i.
Öppenhet är onekligen en samhällelig dygd. Men låt oss dra resonemanget till sin spets: Hur ser den värld ut där allt som sägs eller skrivs i förtroende kan blir allmängods?
På kort tid har de privata rummen minskat drastiskt, inte minst med de sociala mediernas intåg. Möjligheten att bevara en hemlighet reduceras samtidigt i snabb takt. ”Den med rent mjöl i påsen har inget att dölja” menar den totala öppenhetens apologeter. Men kan någon av oss ärligen hävda att vår mjölpåse är helt fläckfri? Skulle vi vilja att våra samtliga ord och handlingar kunde offentliggöras i ett slag? Det vill ingen av oss. Inte ens Julian Assange, som hittills har undvikit att försöka rentvå sig genom att klart och tydligt redogöra för vad som egentligen hände mellan honom och de två kvinnorna de där dagarna i Sverige i augusti. Kanske pekar hans tystnad på att även en juridiskt frikänd samtidigt kan vara ack så moraliskt klandervärd.
Ökad kunskap om andra har en förfärande tendens att slå över i antingen avund eller självrättfärdighet. En total exponering av allas hemliga brister och felsteg skulle snart få absurda konsekvenser. Värdigheten och respekten för medmänniskan går raskt förlorad i övertygelsen om att det alltid finns något skumrask bakom fasaden. Förr eller senare trillar ändå skelettet i garderoben ut; ingen är bättre än någon annan. Denna känsla faller i det längre perspektivet över i en likgiltighet där vi cyniskt rycker på axlarna åt såväl felsteg som genuin godhet.
Den stora frågan när vi står inför möjligheten att avslöja en hemlighet är vilka motiv vi drivs av. Är det yttersta målet att döma eller upprätta? Motivet bakom de gångna månadernas avslöjanden av konung och politiker verkar luta klart åt det förra. Evangeliets mål är däremot rakt motsatt. ”Sanningen ska göra er fria”, sade Jesus. Den verkliga befrielsen ligger inte i mediedrevens avslöjande av varje felsteg hos en medmänniska, utan i sann insikt om oss själva. Först då kan upprättelsen träda in i domens plats. Först då kan vi gemensamt hitta ett sätt att hålla oss mitt på den väg där öppenhet och hemlighet, nåd och sanning kan få leva tillsammans i sund harmoni.
Per Ewert
Informationssekreterare vid Claphaminstitutet"
Det var länge sedan jag postade ett inlägg här på bloggen som var så här långt, kanske är det till och med rekord? Om Julian Assange med hjälp av Wikileaks nu öppnat "Pandoras ask" återstår att se. Hoppas ni som tog er tid att läsa detta fick ut något av innehållet och kanske något att fundera över?
God bless!
/Calle
