"Räck mig din hand vi har samma väg att gå..."

Ibland kan man bli sådär alldeles "själaglad" av olika anledningar. Det hände mig tidigare idag. Jag satt och funderade över livet i största allmänhet, men framför allt så tänkte jag på den kristna församlingen och vilka oerhörda möjligheter som finns inom den. Jag anar att Gud hade nått med saken att göra!

Jag har varit påtagligt ekumeniskt inriktad, alltsedan jag blev frälst. Jag har haft svårt att acceptera vad jag refererar till som en "individualistisk kristendom", där den oheliga treenigheten: "jag, mig och mitt" härskat. Jag är och vill förbli som ett barn i min uppfattning i denna fråga.

Jag tycker att det är märkligt, väldigt märkligt, att det finns kristna som lever som om dom och deras samfund, rörelse eller kyrka är det enda som existerar eller är något att ha. Det är obibliskt, kort och gott. Vi är kallade till gemenskap och samarbete, inte individualism och konkurrens. Skulle Jesus konkurera med sig själv? Det finns väl ingen kristen som på allvar skulle svara ja på den frågan, men ändå beter vi oss i Kristi kropp på liknade vis ibland, när vi ställer samfund mot samfund, kyrka mot kyrka, ledare mot ledare, lära mot lära. "Jag håller mig till Paulus "eller" jag håller mig till Apollos "eller" jag håller mig till Kefas "eller" jag håller mig till Kristus" "Är då Kristus delad?"(1 Kor.1:12-13) Det handlar som sagt inte om något nytt fenomen.

Fast det kan vara svårt ibland, fördomar och liknande kan sätta konkreta hinder i vägen för oss. Förutfattade meningar, att ha en förutfattad mening, innebär att man redan har tillverkat och anammat en åsikt, en syn, en uppfattning om något eller någon, och gör man inga konkreta försök till att försöka se efter för egen del ifall ens teorier stämmer eller ej, så kommer den förutfattade meningen att råda i ens liv. Kanske hade man rätt, kanske hade man fel. På det stora hela så är risken att man haft fel, delvis eller väldigt mycket, stor när det kommer till ej självupplevda eller beprövade erfarenheter och inställningar.

Jag skall inte försöka mig på någon djupare utläggning i ämnet kyrkohistoria, men om vi ser tillbaks på hur utvecklingen i den kristna kyrkan sett ut, ser vi tydligt detta mönster, splittring efter splittring. Ibland har det varit nödvändigt, andra gånger har splittringar sargat och förstört mer än vad de har läkt och byggt upp.

Den romersk-katolska kyrkan är den största grenen, lemmen i Kristi kropp idag. Längre tillbaks i tiden var den ännu större, samt stundtals, den enda tillåtna kyrkan. En kille vid namn Martin Luther protesterade mot detta i Tyskland i början på 1500-talet. Hans lära vann mark och den största brytningen som skett fram till idag inom den kristna kyrkan inträffade. Protestanterna (lutheranerna) gjorde entré.

Vem "protesterade" mest och ljudligast mot protestantismen? - Katolikerna!
När baptismen började växa fram i Europa under 1600-talet, vem var det då som protesterade ivrigast mot den? - Lutheranerna! När pingströrelsen såg dagens ljus i början av 1900-talet, vilka var då rörelsens fränaste kritiker? - Baptisterna! När trosrörelsen fick fäste i Sverige i början på 80-talet, vem attackerade den allra hårdast? - Pingstvännerna! När nya strömningar, inriktningar uppstått inom Kristi kropp på senare år, varifrån har då den mesta kritiken kommit?...suprise, suprise...från Trosrörelsen!

Har vi människor svårt att samsas med varandra? Ja, det är väl ganska uppenbart! Jag anser själv att det allra enklaste svaret på frågan varför, är att vi människor är ganska dumma i huvudet, eller så kan det ha något att göra med en rest ifrån syndafallet. När Gud gav Eva till Adam så skall Adam ha uttryckt sig med samma innebörd som vi lägger in i uttrycket "wow", enligt sådana som kan sin hebreiska grundtext, han gillade vad han såg helt enkelt. Efter att Adam och Eva syndat mot Gud och ätit av kunskapens träd, svarar Adam Gud på följande sätt: "kvinnan" ("hon", "den där") gav åt mig och jag åt".(1 Mos 3:12) Han skyllde ifrån sig och sköt Eva ifrån sig, han gjorde en markering. Cirka 2000 år senare beter vi oss likadant mot varandra. Det kan handla om olika konstellationer, länder mot länder, folkslag mot folkslag, män mot kvinnor, göteborgare mot stockholmare, aik'are mot djurgårdare, norrmalm mot södermalm e.t.c. Vissa "ställningstaganden" är naturligtvis mer harmlösa än andra, det är "mönstret", behovet eller vad man skall kalla det, att vilja vara "VI mot DOM", som jag syftar på.
Får vi in detta "synsätt" i våra församlingar är det dock väldigt allvarligt!

Mitt personliga ställningstagande i denna fråga är följande:
- Jag anser att det bara finns en kyrka, eftersom det bara finns en Kristus!
- Jesus är huvudet, och han har bara en kropp, som består av olika lemmar, lemmarna klarar sig inte utan varandra, ingen lem är viktigare än någon annan..(1 Kor.12)

"För vi behöver alla varann..."