När ni ber...

Nämn ordet "Bön", och det kommer att frambringa diverse reaktioner. Bland oss som är kristna väcker ordet utan tvekan reaktioner, ofta tyvärr negativa, av den anledningen att det ger oss dåligt samvete. Något som är oerhört vanligt för oss kristna är att vi "känner" att vi "borde" be mer. Vi skulle vilja be mer, men det är liksom ovanligt svårt att få till det stundtals. För den som ännu inte är kristen kanske ordet "bön" ger associationer till en längtan efter gemenskap med något som är större än jag själv, en längtan efter "Gud". Det kan också ge associationer till något som man "måste" göra, som kristen, något som tron, religionen eller kyrkan "kräver".

Personligen så har jag kämpat en hel del med detta i mitt eget kristna liv, bönelivet. Jag har tyckt, och tycker ibland fortfarande, att det känns svårt, motigt eller inspirationslöst att be. Varför?...

Jag har inte något heltäckande svar att dela med mig av angående detta, men jag tänkte dela med mig av det jag fått insikt om.

Jag tror att en stor orsak till varför bön kan ge oss människor negativa vibbar bottnar i vad vi associerar ordet med samt hur vi förväntar oss att det skall ta sig uttryck, rent praktiskt. En förväntan som kan innehålla spår av, vad Gud förväntar sig av oss, vad jag själv ställer för krav på mig själv, vilket mått jag förväntar av mig själv att jag "måste" eller "borde" leva upp till, vad kyrkan, pastorn eller andra i församlingen eller min omgivning förväntar sig av mig och mitt böneliv.
Det som jag i stora drag har kommit till insikt om när det kommer till mitt eget böneliv är att jag har fått nåd att lämna förutfattade meningar om att be bakom mig och kapitulera inför det som den Helige Ande satt strålkastaren på. Jag har insett att mina egna bekymmer och svårigheter med att be till en stor del har orsaktas av att jag haft "krav" på mig själv om hur det borde gå till samt hur ofta det borde ske. Dessa "förväntningar" har delvis orsakats av andra människors "önskemål", men i det stora hela så är det jag själv som satt ribban. Det mest anmärkningsvärda med detta är att Gud inte fick något egentligt utrymme att komma och ge mig klarhet i ämnet med sina tankar.

Kräver Gud bön av oss? Frågan är felställd, till råga på allt så borde det inte vara en fråga utan skrivas om som ett påstående: - Därför väcker Gud en längtan inom oss att be!

Det fanns ett bibelord som jag under min "svart-vita-jag har nog förstått det mesta och vet nog minsann hur det ligger till" period för några år sen, hade väldiga problem att förstå! Det står i Matteusevangeliet, kapitel 6 och vers 9-13 och har fått rubriken "Herrens Bön". Fader vår, som är i himmelen, helgat vare ditt namn... Bakgrunden till denna episod i bibeltexten är att lärjungarna närmar sig Jesus och ber honom lära dem att be. Ett paralellbibelställe, Lukasevangeliet, kapitel 11 tar upp samma tema. Vad jag hade svårt med under den "period" jag beskrev i några meningar ovan var att jag inte förstod mig på varför Jesus, när han nu fick chansen att lära sina lärjungar att be, lärde dom en sådan "religiös bön"???

Jag skrattar åt det så här i efterhand, men jag fattade verkligen inte då varför Jesus uttryckte sig som han gjorde. Jag menar, när han nu hade chansen som sagt, borde han inte ha passat på och lärt lärjungarna en något häftigare och eldigare bön? Istället för den till ytan stillsamma "Fader vår"? Jag hade ju hört inspirerande predikningar av predikanter som ofta rörde sig, snudd på halvsprang fram och tillbaka på scenen och som pratade om jättecoola grejer från bibeln och dess principer, det var olika andliga nycklar, steg och nya nivåer man kunde nå upp till, det skulle proklameras, manifesteras och det fanns konstigt nog alltid mer av "smörjelsen" att få??? Man nådde liksom aldrig fram.

Låt mig klargöra på en gång ifall jag eventuellt trampat någon läsare på tårna med ovanstående rader, jag tror på att proklamera vad Guds ord säger och jag tror att det vid tillfällen är helt rätt att Gud manifesterar sig på sätt som kan vara svårt att ta in via det logiska sinnet, det behöver istället ta vägen genom hjärtat, anden. Jag syftar enbart på att jag i Jesu ord mötte och senare förstod att de representerade en innerlighet som jag saknat.

• Bön handlar aldrig om prestation.
• Bön handlar aldrig om tid, antalet minuter och sekunder du ägnar åt den.
• Bön handlar aldrig om att få accepterande från Gud.
  
• Bön handlar alltid om gemenskap, en kärleksfull, förtrolig gemenskap mellan människa och Gud.
• Bön är relation, en relation som aldrig kräver, utan enbart erbjuder!

"Fader Vår, som är i himmelen
Helgat vare ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.
Amen."