Det är dags för min första bokrecension här på bloggen. Jag väljer att börja med en bok som är ganska tunn vad gäller antalet sidor, men vars innehåll är desto mer omfattande och lämnar djupa spår hos läsaren. Boken heter "Svarta Vykort" och är skriven av Marcus Birro.
En bok om tröst, står det på omslaget. Den här boken kom ut 2007. Ett år tidigare hade Marcus fått uppleva något av det värsta som en människa kan få uppleva, att ens barn dör. Under loppet av ett år förlorar Marcus och hans sambo Johanna två barn p.g.a. för tidig födsel.
"Att skriva den här boken blev som en form av terapi", har Birro sagt. Genom att sätta ord på sorgen och smärtan blir bördan lättare att bära. Boken skrev han också för att uppmärksamma det faktum att det är snudd på tabu i Sverige att tala alltför öppet kring personlig sorg. Sorg har ansetts vara något som skall hållas privat. Han skriver om bemötandet de fick inom vården, smärtan över att mista ett barn, sorgeprocessen men även om styrkan som infinner sig till att kämpa vidare. Det var även under denna period av sitt liv som Birro hittade tillbaka till Gud. Idag beskriver han sig själv som troende och är medlem i den romersk-katolska kyrkan.
Ett utdrag ur boken:
"Jag spills ut på golvet
Slår i väggar och skvätter i vrår
Jag skyddar mitt barn från sköterskor som talar ett främmande språk, som rör sig ovärdigt, som inte förstår att det är jag som vilar där
Mitt ansikte och mina dagar
och jag gråter äntligen
Det känns som ett nederlag, som ett svek
Jag är en far utan barn"
"Sena missfall" kallar läkarna dem
"Våra barn" kallar vi dem
Denna bok gjorde ett väldigt starkt intryck på mig och jag rekomenderar den det varmaste! Budskapet i denna bok är väl värd sina 49 kr som man får betala för den i en pocketshop.
/Calle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar