Några fortsatta reflektioner från mitt håll angående ett eventuellt inkommande "andligt inbördeskrig"!
Det känns som att det finns mycket att att reflektera över gällande detta ämne. Det kommer utan tvekan att komma ännu fler inlägg i ämnet från mig framöver. Men först en liten liknelse:
Låt fantasin få utlopp och måla upp följande scenario:
Föreställ dig en kyrka där man anammar ett så kallat "apostoliskt ledarskap", dvs en syn på ledarskap som innebär att man anser att församlingen, ytterst sett, skall ledas av en person som Gud har utvalt och kallat på.
På grund av sin kallelse och det faktum att denna person är utvald av Gud anser man att denne då samtidigt har ett mandat att vara den som är drivande och har den högsta auktoriteten i församlingen, när det kommer till att fatta beslut om församlingen och dess existens, hur församlingen skall vara, vilken inriktning man skall ha, vilken lära osv. Har man denna syn på ledarskap anser man självfallet att det är helt rätt och riktigt och enbart naturligt att församlingen i första hand leds av denne ene, utvalde ledare.
Situationen i denna församling ser ut på följande sett. Det finns en hierarki som ser ut som en pyramid, med pastorn i toppen. Därefter följer andra ledare och medarbetare i församlingen. Ju närmare pastorn du kommer, dvs ju högre upp i pyramiden, i hierarkin, du lyckas klättra desto mer makt och inflytande kommer du att få.
Nu är det söndag. Det är gudstjänst. Det sitter en grupp "revolutionärer" i bänkarna. De tillhör "folket", dvs den stora grupp i kyrkan som inte har några direkt större möjligheter att göra sina röster hörda, eller få vara delaktiga och påverka i någon större mening, och de har till sist fått nog!
På plattformen står pastorn, predikanten, "den utvalde". På första bänken sitter pastorns undersåtar, de ledare som fått "nåden" att komma högt upp i församlingens hierarki och därmed får stå nära "den helige". De spinner som katter inombords. De vet att de befinner sig högt uppe i pyramiden och de njuter av det. De händer även ibland att de av någon anledning "råkar" anlända några minuter för sent till gudstjänsten. Den första lovsången ljuder oftast redan från plattformen och de blir "tvungna" att söka sig fram till sina (reserverade?) platser på första bänk, samtidigt som deras "sena" ankomst gör dem fullt synliga för resten av församlingen.
Plötsligt hörs ett kraftfullt vrål mitt under predikan. En skräckblandad tystnad infinner sig ögonblickligen. Det var "revolutionärerna" som sekunden innan gav upp ett härskri. I samma stund störtar de upp från sina sittplatser på bänkarna i kyrkolokalen och rusar fram mot scenen. De tacklar mötesvärdarna i äkta amerikansk fotbolls stil. De stormar upp på scenen. De grabbar tag i pastorn/predikanten och bär bort denne från predikstolen. Församlingen är i chocktillstånd!
Detta var en kort påhittad berättelse som jag använde för att illustrera det aktuella budskapet. Skulle detta kunna inträffa i en församling i Sverige idag? Nja, det är kanske inte så troligt, men omöjligt vågar jag ändå inte påstå att det är.
Frågorna som jag lovade återkomma till:
- Är detta skadligt?
- Är det nödvändigt?
- Kan det eventuellt komma någonting gott ur ett andligt inbördeskrig inom frikyrkan?
Kanske jag återkommer till i nästa inlägg, men jag vågar inte lova något! Det finns mycket att hämta ännu inom detta ämne! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar