Ett "andligt inbördeskrig" på intågande?

Jag hoppar direkt in och fortsätter på ämnet som jag påbörjade i mitt förra inlägg!

Det handlar alltså om spekulationer ifall det är det viset att vi är på väg att drabbas av en omfattande revolution, ett "andligt inbördeskrig", inom den karismatiska frikyrkligheten. Tecken som tyder på det handlar framför allt om det hätska klimat som nu råder på internet, bloggar o dyl, från "vanliga kristna" riktat mot diverse kristna ledare, predikanter, organisationer och församlingar.

Precis som folkets reaktion vid Den Franska Revolutionen som jag skrev om i förra inlägget, så tycker jag mig ha sett ett liknande mönster de senaste åren. Det handlar om vanliga kristna som börjat opponera sig emot ledarskap i våra församlingar som man anser missbrukar sin ställning och roll. "Folket" verkar helt enkelt ha tröttnat på att vissa "höjdare" inom kyrklikheten verkar anse sig stå över "de andra", de vanliga kyrkobesökande kristna, på ett sätt som påminner om kungens, adelns och prästerskapets roll och överlägsenhet under det feodala systemet.

Det feodala systemet var ett maktsystem under medeltiden som var uppbyggt som en pyramid med kungen i toppen, följt av adeln, prästerna och sen bönderna längst ner. Ju längre ner i "pyramiden" du befann dig desto färre möjligheter hade du att påverka din egen livssituation. I princip hade du inga möjligheter överhuvudtaget.

Hur hänger detta ihop med situationen inom vissa grenar inom frikyrkan idag då? Jag skall försöka att ge er en liten översikt.

På 70-talet svepte en världsvid väckelse fram som har kommit att kallas "den karismatiska väckelsen". Många olika kyrkor och samfund drabbades av "förnyelse" som man säger på kyrkospråk. Det var en tid som präglades av Den Helige Andes beröring och många kristna upplevde att deras liv helt förvandlades och fick en ny drivkraft till att leva ut det kristna livet i vardagen och sprida det glada budskapet om Jesu försoningsverk till sina medmänniskor.

Den karismatiska väckelsen präglades av frihet, men även av en viss oordning och ett antal "barnsjukdomar", men det är ju sådant som mer eller mindre hör till när nya initiativ startas och genomförs.

Nästa väckelsevåg som kom att se dagens ljus var det som vi i Sverige refererar till som "Trosrörelsen". Denna väckelsevåg påminde mycket om den karismatiska rörelsen men skiljde sig från den tidigare genom att vara mycket mer strukturerad och principfast. Det är viktigt att påpeka att det verkligen var något som behövdes där och då.

Med Trosrörelsen kom även den "nya" synen på de fem tjänstegåvorna(Apostel,Profet,Evangelist,Herde och Lärare)(Ef.4:11-12), och man betonade vikten av hur Gud utvalde och kallade på enskilda individer för att vara hans redskap och talesmän här på jorden. Det gällde att lyssna till dessa Herrens tjänare ...(för ditt eget bästa).

Det som blev ett av Trosrörelsen största misstag var att vissa (obs inte alla!) av dessa "mäktiga" tjänstegåvor fick allt för mycket makt och fick bl.a. mer eller mindre forma sin egen teologi. Många troende svalde allt de hörde med hull&hår utan någon som helst prövning eller urskiljning (1 Tess.5:20-21, 1 Joh.4:1-6)

Ett annat stort problem som uppstod under den här tiden i rörelsen var att man inte visste hur man skulle handskas med personer i dessa församlingar som ställde sig frågande eller tvekande till saker som skedde i församlingen, eller saker som uttalades offentligt i någon predikan.

Då var det vissa ledare som kom på iden att man kunde motverka detta genom att köra ett "heligt" skådespel framme på estraden med mikrofonen i handen. Det kunde gå till på det viset att man plötsligt "fick" ett tilltal från "Gud" och pekade ut dessa personer som var tveksamma eller ställt jobbiga frågor till ledarskapet, offentligt under en gudstjänst. Jag vågar knappt tänka på hur många människor det finns sammanlagt världen över som blivit utpekade offentligt och anklagade för att ha haft "en upproriskhetens ande" eller nåt liknade i sig. Den korrekta termen för detta fenomen som vissa kristna ledare har sysslat med är att begå "en andlig våldtäkt" mot en annan människa.

Hur pass allvarligt detta har skadat och sargat Kyrkan och dess lemmar vet nog bara Gud själv(1 Kor.12:26). Det är ytterst allvarligt och jag tror att det är frukten av detta ondskefulla och gudlösa beteende som vi börjar se nu. Vreden, frustrationen, kanske t.o.m. hatet, från enskilda individer som själva vart utsatta för dessa typer av maktövergrepp eller sett andra drabbas, börjar nu resa sig i enad front mot enskilda kristna ledare och organisationer som utsatt människor för detta.

Jag har inte svaret på detta, jag vet inte hur det kommer att gå, men det känns som att ett andligt inbördeskrig kommer. Det känns som att det är oundvikligt, och det kommer inte att bli vackert!

Nu svarade jag inte helt i detta inlägg på frågorna som jag lät hänga kvar i mitt förra inlägg. Det kommer åtminstone att komma ett inlägg till från mig där jag tar upp dessa frågor ytterligare och fortsätter reflektera kring detta ämne!

Håll utkik!