An eye for an eye?

Mina senaste inlägg här har tagit upp temat om ett eventuellt andligt inbördeskrig inom den karismatiska frikyrkligheten.

Jag har skrivit vad jag tänker om saken och vilka eventuella tecken man kan se att detta kan vara på gång i inläggen innan, så jag kommer inte att upprepa mig i någon större utsträckning i.o.m. detta inlägg

Jag skall istället gå rakt på de frågor som fått hänga i luften ett tag.

För det första:

Är detta skadligt?

Ja, det finns mycket som talar för att den här utvecklingen som vi ser idag, med den fräna ton som ofta ljuder inom bloggvärlden, och som riktas mot enskilda kristna förkunnare och församlingar, kan skada men framför allt försvaga kyrkan och dess anseende allvarligt. Det är aldrig okej att kristna syskon "kastar skit på varandra", oavsett hur stora meningsskiljaktigheter man än menar sig ha. (1 Kor.6:6-7)

Att det uppstår konfrontationer mellan människor ibland. Att (starka) viljor krockar, är i och för sig inget som man bör se som onaturligt eller försöka bekämpa till varje pris. Däremot är det oerhört viktigt för oss alla att hantera en sådan händelse på ett vist och bra sätt ifall en dylik situation skulle uppstå.

De som får ta mest skit och flest personliga påhopp på nätet idag i denna debatt är ledare, pastorer och predikanter åt det karismatiska frikyrkohållet. Som jag skrivit tidigare så handlar detta till stor del om att det finns rätt många förkunnare i denna genre som har sig själva att skylla. Det handlar om övertramp på olika sätt som gjorts från ledarhåll mot församlingsmedlemmar.

Det är viktigt att vara klar över att den hätska ton som ibland stämmer upp och utformar sig som en attack på ledarskap inom kritenheten är en "frukt" av hur vissa ledare har behandlat andra kristna de senaste 3 decennierna. "Sådd och skörd", ni vet! (Gal.6:7)

Det som dock är väldigt allvarligt med det klimat som nu råder är att det kan komma att spilla över på så sätt att de som är kritiska av olika anledningar kan börja hetsa mot ledarskap i helhet. Att alla som ses som en auktoritet eller dylikt blir "onda" i dessa människors ögon.
Det ser i alla fall jag som något av det mest allvarliga med detta. Att man börjar misstro kristna ledare överlag enbart på grund av att de är ledare.

Det är förståeligt att en människa som sett en kristen ledare begå allvarliga övergrepp, missbruka makt m.m, blir skeptisk mot kristet ledarskap i sig, men man måste kunna urskilja och förstå att det handlar om olika individer. Skulle det finnas 1 "rutten" ledare i en grupp på 10 personer så innebar det att de övriga 9 inte är det. Ett simpelt exempel men ändå en talande bild.

Är detta nödvändigt?

Ja, det känns trots allt så! Det känns som om luften måste rensas en gång för alla. Det finns människor som farit väldigt illa runt om i våra församlingar under de senaste decennierna. Det p.g.a. ledare och pastorer som i vissa fall fullständigt överskridit sina befogenheter och missbrukat makt på otroligt skrämmande sätt. Gud är rättvis (5 Mos.32:4), och de människor som blivit nedtrampade och "pissade på" (ursäkta mitt starka språkbruk, men jag känner att jag måste uttrycka mig på ett sätt och med ett allvar som känns relevant för hur många människor upplevt att de blivit behandlade) måste få upprättelse! Det kommer de också att få! Det är dock viktigt att komma ihåg att hämnden är Guds och inte vår.(Rom.12:19)

Kan det komma något gott ur ett eventuellt andligt inbördeskrig inom frikyrkan?

Ja, det kan det! Jag delar den åsikt som många av mina bloggfränder har, att det har existerat och i viss mån fortfarande existerar en ledarskapskult inom vissa delar av frikyrkligheten som är obiblisk! Det finns sammanhang där enskilda ledare fortfarande får alldeles för mycket makt, och blir upphöjda på en piedistal på ett sätt som är helt främmande i förhållande till de ideal kring ledarskap som lyfts fram i bibeln, och som Jesus själv representerade.
Denna ledarskapskult måste brytas och ersättas med äkta ideal kring vad ledarskap egentligen handlar om.

Personligen hoppas jag att de ledare som hamnat snett av olika anledningar och som börjat älska tjänsten, positionen och inflytandet mer än själva huvuduppdraget skall komma till insikt och vända om. Finns det personer som behöver stiga åt sidan därför att de egentligen inte har något mandat från Gud att syssla med de uppgifter som de gör, så bör det bli så. En herde blir man inte bara för att man har genomgått en pastorsutbildning. En herde är den som har blivit utvald och kallad av Gud!

Avslutningsvis: Det goda som jag ser kan komma ur detta är att "trycket" eller "pressen" från bloggvärlden tvingar kristna och ledare inom den karismatiska frikyrkovärlden till rannsakan och eventuell omprövning. Alla vill vi ju sist och slutligen ändå ha det som är äkta!

Som den store skalden Bono en gång sjöng: "Like a preacher stealin' hearts at a travellin' show. For love or money, money, money... ?"