Dom där som aldrig sviker...

Det finns vissa människor och företeélser här i världen som sticker ut på ett märkbart sätt! Det existerar faktiskt ting som typ aldrig gör en besviken.
Du vet, personer eller saker som "så gott som" alltid kommer att leverera, oavsett! De är för den skull ej nödvändigtvis förutsägbara, inte alls, men trots förändringar i form, av och till, blir "kärnan" bestående! Det svenska "rock" bandet Kent är för mig ett sådant exempel!

Jag har vart ett fan sedan 1996 då deras andra skiva "Verkligen" kom ut. I fredags damp det ner ett kuvert ifrån cdon i vårt brevinkast, som innehöll bandets nya skiva "Röd". Jag matade in skivan i stereon och satte mig sedan ned i den röda manchesterfotöljen i vardagsrummet och lyssnade....

Första låten, som fått titeln "18:29-4" startar med kyrkklockor som ringer, sedan hörs en dörr slå igen följt av fotsteg som vandrar sig genom mittgången mellan bänkarna framåt. Plötsligt tar kyrkoorgeln sig ton och inte långt därefter stämmer en kör upp i "sång"

"De ringer alla klockor nu, som ett bomblarm över stan, men ingen tänker tanken, ingen orkar ställa frågor & De stirrar som om ansvaret bara vilade på mig, Jag som betalade dyrt för att slippa vara med, Det sista brevet skickades till en ogiltig adress, med ett frimärke värt en halv långvårdsenhet & De skjuter alla soldater nu till en gammal sång om fred, Ett helt hav normala människor sjunger med, men även hundratusen röster kan ha fel"....

Andra och tredje låten imponerar inte så där på direkten vid första genomlyssningen, det låter väldigt elektroniskt, fast det visste jag ju förstås att det skulle göra. Det gjorde ju förra skivan och förstasingeln från denna "Töntarna" med!
Sedan händer det något vid fjärde låten...nu kommer den där varma känslan....trots att jag från 1996 fram till idag gjort detta ett antal gånger förut, suttit ner och "förstagångslyssnat" på en ny Kent skiva och slagits av förundran över den konst som bandet lyckats åstadkomma, slås jag fortfarande av häpnad varje gång och kan åter konstatera att: - De har gjort det igen!

En gång har Kent gjort mig besviken. Det var när de släppte "Vapen & Ammonution" 2002, fast det är sedan länge glömt och förlåtet! ;-)

"Jag går ensam in i ljuset"

Calle