Gudstjänst i S:ta Clara kyrka

I helgen befann jag mig i Stockholm med anledning av Jesusmanifestationen. Mycket nöjd med resan. Jag och frugan beslöt oss för att besöka S:ta Clara kyrka på söndagen. Jag har genom åren hört och läst väldigt mycket gott om kyrkan och prästen Carl-Erik Sahlberg som leder församlingen.

Med förväntansfulla steg begav vi oss in till stan på söndagsförmiddagen. Gudstjänsten började kl 11.00. Vi var lite sena, kom dit typ fem i elva. Kyrkan var då nästan fullsatt, med endast några få lediga platser längst bak. Senare när gudstjänsten startade berättade Carl-Erik Sahlberg att de hade stängt dörrarna tillfälligt och satt en fullsatt-skylt på dörren därför att maxgränsen för hur många som fick vistas samtidigt i lokalen var nådd. Detta var andra söndagen i rad som de blev tvungna att göra så här. Jag tycker i alla fall att det är hur coolt som helst! Hur ofta händer det i en kyrka i Sverige annars? Sen ryms det ju faktiskt ett väsentligt antal personer i Clara kyrka med, det är ju inget litet ställe precis.

För några veckor skrev jag ett inlägg här på bloggen som jag döpte till "Bio-Församlingen". Där uppmärksammade jag några funderingar som jag burit på ett tag. Det handlar om att "vanliga församlingsmedlemmar" ofta förpassas till att vara väldigt passiva under en vanlig gudstjänst i våra kyrkor idag. Du som vill läsa hela det inlägget kan klicka här.

Det finns en sak med Clara K:a som jag vill passa på och göra dig som läser detta uppmärksam på, och det är att de satsar medvetet på att vara en "lekmanna-församling". Du kan läsa mer om detta på S:ta Clara kyrkas hemsida.

Jag tror verkligen att den här församlingen är någonting oerhört viktigt på spåren. Det vilar en renhet och en ljuvlig gudsnärvaro över den verksamhet som den här kyrkan bedriver. Jesus trivs på sådana platser, och det märker människor av. Kanske är det därför som så pass många vill besöka Clara en söndag förmiddag och gå på möte, så att alla inte får plats? :)

Det är väldigt viktigt att det finns exempel. Goda exempel att följa och ta efter. Jag anser att S:ta Clara kyrka och Carl-Erik Sahlberg är föredömen för oss kristna i Sverige på väldigt många områden. Vi behöver lyfta upp dessa trossyskon och be att Herren håller sin beskyddande hand över dem och att den platsen skall få fortsätta att vara en plats där människor får komma hem.

Gudstjänsten i söndags då? Jodå, det var en härlig erfarenhet. Psalmer och blåsorkestrar varvades med lovsånger och lovsångsdans. Överallt i bänkarna lyfte människor sina händer och prisade Jesus. Man kan enkelast säga att Gud var verkligen där!

Avslutar detta inlägg med att länka till en text som Carl-Erik Sahlberg skrivit på Internetkyrkan.se, som berör de bibliska kännetecknena på en kristen församling. Man fylls av både Ja och Amen när man läser texten! Missa inte den för allt i världen!

May the Lord keep you, and bless you!
/Calle

Trötta Amerikanska Pastorer

Dagen har publicerat en artikel som belyser livssituationen för många pastorer i USA.
Det är ingen nyhet att klimatet i stora delar av kristenheten i USA är som det är. Det enda som betyder något i många kristna kretsar där borta är inte hur mycket gott du gör för Jesus utan hur pass stor församling du har, om man generaliserar något. Jag kommer att återvända till ämnet senare då tiden tillåter, tills dess, här är vederbörande artikel från Dagen.

Den svenska ekumeniken

Förra veckan inledde tidningen "Världen Idag" en artikelserie som kommer att bestå av sex delar som avhandlar temat: "Den svenska ekumeniken". Idag var det dags för del 2 och vi kunde i dagens nummer läsa om Bjärka-Säby och dess "förgrundsgestalt" Peter Halldorf. Det kändes förstås väldigt roligt att få ta del av artikeln idag. Bjärka har ju kommit att bli en plats som betyder väldigt mycket för väldigt många människor, undertecknad inkluderad! Många är det som sökts sig till Nya slottet och under sin vistelse där fått göra personliga, fördjupande och livsförvandlande möten med Herren Jesus i den atmosfär av stillhet och enkelhet som präglar platsen. För mig personligen har jag blivit smittad av den bönens atmosfär som råder på den platsen. Jag tror inte jag att jag besökt någon annan plats där jag känt av en sådan "lätthet" i bönen.

Dagens artikel är delvis utformad som en intervju med Peter H. och dels ger den läsaren en inblick av vad som försigår på nya slottet. Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen, det är oerhört värdefullt att få sina vyer vidgade! Jag tillhör även den ständigt växande skaran av troende i Sverige som fått sina fördomar raserade gentemot andra "annorlunda" kristna sammanhang, främst de äldre historiska kyrkorna. Det ekumeniska samarbetet mellan olika kristna samfund i Sverige har sannerligen märkbart ökat de senaste åren.

Det ekumeniska fenomenet har ju också bidragit till en väldans massa åsiktsstormar (nu passar jag på och drar mitt bidrag till stacken med). På ett antal kristna bloggar har den som velat kunnat följa med i diskussioner som haft en rätt negativ inställning till det ekumeniska samarbete som sker. Uttryck som "den nya ekumeniken" och "organisatorisk enhet" är käcka termer som man svänger sig med. Jag delar Peters inställning till att man måste ta folks oro och frågor på allvar, dock har jag undrat ibland om de som jämrar sig över "den nya ekumeniken" alla gånger överhuvudtaget vet själva vad de riktar sin kritik mot? Kanske är det så ibland att man endast åtnjuter möjligheten att få klaga, av personliga skäl, och vet att man har ett forum för att göra sin röst hörd?

Nej, det ekumeniska samarbetet som utbreder sig i Kristi kropp idag är ingen "ny" företeelse! Nej, ekumenik betyder inte att vi alla skall bli lika varandra. Ingen sann ekumen förespråkar ett enda samfund! Kristi kropp består av många olika samfund som tillsammans bildar en enda kyrka! Vi är redan ett, och det som kommer att hjälpa oss att synliggöra detta för världen kommer att vara följande:

• Att vi igenkänner varandras tro (att vi vågar acceptera att det finns andra kristna som är Jesu lärjungar precis lika mycket som vi, eller kanske att vi är lika mycket Jesu lärjungar som dem ;-))
  
• Att vi erkänner varandras tro (även om de yttre uttryckssätten skiljer sig)
  
• Att vi avstår från varje impuls till att vilja utöva makt och kontrollera de andra samfunden ( frihet att vara unik och låta andra vara unika)

God Bless!
/Calle

När ni ber...

Nämn ordet "Bön", och det kommer att frambringa diverse reaktioner. Bland oss som är kristna väcker ordet utan tvekan reaktioner, ofta tyvärr negativa, av den anledningen att det ger oss dåligt samvete. Något som är oerhört vanligt för oss kristna är att vi "känner" att vi "borde" be mer. Vi skulle vilja be mer, men det är liksom ovanligt svårt att få till det stundtals. För den som ännu inte är kristen kanske ordet "bön" ger associationer till en längtan efter gemenskap med något som är större än jag själv, en längtan efter "Gud". Det kan också ge associationer till något som man "måste" göra, som kristen, något som tron, religionen eller kyrkan "kräver".

Personligen så har jag kämpat en hel del med detta i mitt eget kristna liv, bönelivet. Jag har tyckt, och tycker ibland fortfarande, att det känns svårt, motigt eller inspirationslöst att be. Varför?...

Jag har inte något heltäckande svar att dela med mig av angående detta, men jag tänkte dela med mig av det jag fått insikt om.

Jag tror att en stor orsak till varför bön kan ge oss människor negativa vibbar bottnar i vad vi associerar ordet med samt hur vi förväntar oss att det skall ta sig uttryck, rent praktiskt. En förväntan som kan innehålla spår av, vad Gud förväntar sig av oss, vad jag själv ställer för krav på mig själv, vilket mått jag förväntar av mig själv att jag "måste" eller "borde" leva upp till, vad kyrkan, pastorn eller andra i församlingen eller min omgivning förväntar sig av mig och mitt böneliv.
Det som jag i stora drag har kommit till insikt om när det kommer till mitt eget böneliv är att jag har fått nåd att lämna förutfattade meningar om att be bakom mig och kapitulera inför det som den Helige Ande satt strålkastaren på. Jag har insett att mina egna bekymmer och svårigheter med att be till en stor del har orsaktas av att jag haft "krav" på mig själv om hur det borde gå till samt hur ofta det borde ske. Dessa "förväntningar" har delvis orsakats av andra människors "önskemål", men i det stora hela så är det jag själv som satt ribban. Det mest anmärkningsvärda med detta är att Gud inte fick något egentligt utrymme att komma och ge mig klarhet i ämnet med sina tankar.

Kräver Gud bön av oss? Frågan är felställd, till råga på allt så borde det inte vara en fråga utan skrivas om som ett påstående: - Därför väcker Gud en längtan inom oss att be!

Det fanns ett bibelord som jag under min "svart-vita-jag har nog förstått det mesta och vet nog minsann hur det ligger till" period för några år sen, hade väldiga problem att förstå! Det står i Matteusevangeliet, kapitel 6 och vers 9-13 och har fått rubriken "Herrens Bön". Fader vår, som är i himmelen, helgat vare ditt namn... Bakgrunden till denna episod i bibeltexten är att lärjungarna närmar sig Jesus och ber honom lära dem att be. Ett paralellbibelställe, Lukasevangeliet, kapitel 11 tar upp samma tema. Vad jag hade svårt med under den "period" jag beskrev i några meningar ovan var att jag inte förstod mig på varför Jesus, när han nu fick chansen att lära sina lärjungar att be, lärde dom en sådan "religiös bön"???

Jag skrattar åt det så här i efterhand, men jag fattade verkligen inte då varför Jesus uttryckte sig som han gjorde. Jag menar, när han nu hade chansen som sagt, borde han inte ha passat på och lärt lärjungarna en något häftigare och eldigare bön? Istället för den till ytan stillsamma "Fader vår"? Jag hade ju hört inspirerande predikningar av predikanter som ofta rörde sig, snudd på halvsprang fram och tillbaka på scenen och som pratade om jättecoola grejer från bibeln och dess principer, det var olika andliga nycklar, steg och nya nivåer man kunde nå upp till, det skulle proklameras, manifesteras och det fanns konstigt nog alltid mer av "smörjelsen" att få??? Man nådde liksom aldrig fram.

Låt mig klargöra på en gång ifall jag eventuellt trampat någon läsare på tårna med ovanstående rader, jag tror på att proklamera vad Guds ord säger och jag tror att det vid tillfällen är helt rätt att Gud manifesterar sig på sätt som kan vara svårt att ta in via det logiska sinnet, det behöver istället ta vägen genom hjärtat, anden. Jag syftar enbart på att jag i Jesu ord mötte och senare förstod att de representerade en innerlighet som jag saknat.

• Bön handlar aldrig om prestation.
• Bön handlar aldrig om tid, antalet minuter och sekunder du ägnar åt den.
• Bön handlar aldrig om att få accepterande från Gud.
  
• Bön handlar alltid om gemenskap, en kärleksfull, förtrolig gemenskap mellan människa och Gud.
• Bön är relation, en relation som aldrig kräver, utan enbart erbjuder!

"Fader Vår, som är i himmelen
Helgat vare ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.
Amen."

Reflektioner från ett bussäte

Mitt 100:de inlägg här på bloggen!

Några ord om (av) tacksamhet. Jag känner mig väldigt priviligerad.
Jag fick idag se och åter bli påmind om hur välsignad jag trots allt är.
Jag satt på bussen på väg hem från en förläsning på Bjärka. Jag satt där på sätet och tittade ut genom fönstret, bussen cruisade längs den krokiga landsvägen som slingrar sig genom östgötaslätten. Det är grönt ute. Det är vår. Om ett par veckor fyller jag 30. Det känns bra, väldigt bra. Jag har väldigt mycket att vara tacksam för. Framför allt alla fina människor som finns i mitt liv och som betyder väldigt mycket. Tack!

Uppmuntrande inlägg från Ulf Ekman

Hej!
Jag gör en liten avstickare från min serie om mina reflektioner kring kristen efterföljelse och lärjungaskap i vår tid för att uppmärksamma ett blogginlägg som Ulf Ekman skrev på sin blogg igår under rubriken: "Om jag ändrat mig..."

Jag blev väldigt glad när jag läste hans långa inlägg. Det finns en ödmjuk och mogen ton som präglar hela texten. Ulf redogör bland annat kring hur han under vandringen med Jesus har fått upptäcka nya områden och fått vara med om hur fördomar gentemot andra kristna och sammanhang, framför allt kristna som tillhör de äldre, historiska kyrkorna, avslöjats och raserats. Han erkänner även enkelt och personligt att han haft fel på vissa punkter som han stått för tidigare.

Det bör verkligen inte ringaktas bland oss kristna när en ledare av Ulfs kaliber (nu syftar jag på att Ulf Ekman trots allt är en av de mest inflytelserika kristna ledarna idag i Sverige) går ut och gör dessa uttalanden på ett så pass öppet och ärligt sätt som han gör. Jag hoppas innerligen att detta beteende från hans sida kommer att bestå samt smitta av sig på andra kristna ledare som är i behov av det.

Det är dags för ett paradigmskifte när det kommer till den reaktionära, auktoritära, svart-vita och hårda ledarstil som kännetecknat och präglat många kristna, särskilt "karismatiska", sammanhang i Sverige och utöver världen. Låt oss tro Gud om en ny "ton"! En ton som präglas av en djupare överlåtelse till Jesus, frihet från maktbegär och "vi och dom" mentaliteter.

Klemens av Alexandria, en av kyrkofäderna (150-216 e.Kr), skrev vid ett benådat ögonblick ner dessa gudomligt inspirerade visdomsord, angående vad som kännetecknar äkta andligt ledarskap:

"Goda lärare vet att de tjänar sina medmänniskor när deras liv uppvisar likheter med deras budskap. De tänker på sanningen och talar den så att det blir dem till gagn som lyssnar och ger dem sitt bifall. De talar som de tänker, och de lever som de tänker. De frambär sig själva som en förebild för församlingen, för de lärjungar som de fört till tro. Genom att vara Guds och människors vän vittnar de i sitt liv om sanningen i deras ord."


Här är länken till hela Ulf Ekmans inlägg ifråga:Om jag har ändrat mig...

Blessings!
/Calle

Kommunitetsliv

Nu tänkte jag passa på och skriva lite grand om en företeelse som för några år tillbaks i tiden var helt obekant och främmande för mig. Detta inlägg kommer att belysa företeelsen av så kallade kommuniteter som just nu växer fram över hela världen. Detta är något som är mycket intressant, inte minst på grund av att detta fenomen idag främst uppstår i våra västerländska och materialistiskt präglade världsdelar.

Vad är då en kommunitet, och vad syftar rubriken kommunitetsliv på?
I grund och botten handlar det om kristen gemenskap, som levs ut på ett mer konkret plan än vad som ofta är fallet trossykon emellan i en "vanlig" kristen församling. En kristen kommunitet består av en grupp människor som vill följas åt och dela det kristna livet på ett konkret sätt. Det kan handla om ett kollektivboende där man bor under samma tak och delar gemenskap med varandra i bön såväl som måltid. En kommunitet kan även vara människor som inte bor tillsammans men som ändå träffas regelbundet (ett antal gånger varje vecka) för bön och gemenskap. Ytterligare en variant är den ekumensika kommuniteten vid Bjärka-Säby som består av människor från olika samfund och sammanhang och som bor på vitt skilda platser i landet men som även följs åt genom att man överlåtitit sig till en viss regel. Vid kommuniteten vid Bjärka-Säby handlar det om att man överlåter sig till att be en tidebön om dagen, i mån av möjlighet ta emot nattvarden en gång i veckan, samt en gång om året besöka Nya slottet för en personlig retreat. Jag är välbekant med detta, jag tillhör inte den ekumeniska kommuniteten men dock något som kallas för "kommunitetens vänner" och jag försöker även leva efter samma regel som de ordinarie medlemmarna.

Att vara kristen är inte något som man är på egen hand, även om det finns många som menar att de klarar sig finfint utan andra troende. "Det är jag och Gud, och det räcker". Många som har denna inställning har tyvärr skådat och blivit offer för "övergrepp" av olika slag inom kyrkan, människors maktbegär, splittringar och grupperingar, mobbning och utfrysning, vistats i sammanhang som haft sekteristiska tendenser m.m. Att vara kristen är att tillhöra en kropp, Kristi kropp som bibeln talar om, där jag som enskild individ kopplas samman med andra. Detta är Guds tanke. Vi behöver varandra, vi troende. Jag behöver dig och du behöver mig. Gemenskap är ett av de tydligaste kännetecknen på vad kristen tro handlar om. Det är inga soloprojekt där vissa individer skall få glänsa med sin "tjänst", utan det är du och jag och han och hon och resten som vandrar tillsammans här på jorden mot ett gemensamt mål, himlen!

Som jag skrev tidigare så har detta med kommuniteter och kommunitetsliv blivit något som på senare år fått fäste i västvärlden. Företeelsen sprids alltså bland oss kristna som lever i välfärdsländer. Därför är det också intressant att reflektera över att kommunitetsliv även kännetecknas av enkelhet. En enkelhet som berör områden som boende och ägande men kanske framför allt en enkelhet i utövandet av det kristna livet där jag överlåter mig till en gemenskap där jag bland annat får dela bönelivet med andra. Att gemensamt evangelisera är också vanligt hos många kommuniteter. Många är det som vittnat om ett lyft i sina andliga liv, framför allt bönelivet, sedan de fått möjlighet att regelbundet praktisera detta tillsammans med andra troende. Jag har också upplevt detta i praktiserandet av en fastställd rytm med tideböner. (Jag kommer att skriva om tideböner i ett kommande inlägg).

Jag tänkte avsluta detta inlägg med ett par länkar. Den första länken är till en kommunitet i Göteborg som kallar sig för Oikos.
Kommuniteten Oikos

Sen en länkt till en intervju på c.a. 10 minuter med David Åhlèn i P1 från 2009.
David är välbekant för många inom svensk kristenhet som en känd och uppskattad artist. Han är också ledare för en kommunitet i Stockholm och han delar personligt om detta i intervjun här

Fortsättning följer!
/Calle