Jag skriver en hel del om andligt ledarskap har jag märkt. Både vad som kännetecknar äkta ledarskap enligt bibelns mått och Jesu egna ord och vad som inte gör det!
Det finns flera anledningar till detta. Dels är det ett ämne som intresserar mig väldigt mycket och som känns relevant på olika sätt.
Det finns kristna bloggar som nästan enbart tar upp detta ämne och där det diskuteras hej vilt i kommentatorsfälten om ditt o datt. Mycket av det som diskuteras är väldigt relevant och oerhört viktigt att det lyfts fram i ljuset. Tyvärr behöver man ibland bara läsa en kort stund bland responsen bland kommentatorsfälten för att det skall ge en en bitter eftersmak. Tonen kan stundtals vara väldigt hård och oförsonlig. Det ger ett intryck av att vissa som "tycker" väldigt mycket och då har väldigt många åsikter, inte så mycket söker försoning och förståelse som de nyttjar möjligheten att få "kasta skit" på den eller det som de(av personliga skäl?)inte gillar. Det är tråkigt, och det leder alltid till en återvändsgränd oavsett!
Min strävan med den här bloggen och det som jag skriver är att den här bloggen skall vara en frizon från sådant. Visst har också jag frestats att skriva saker här när jag hört om vissa saker som gjort mig upprörd och arg. Kanske kommer jag att misslyckas ibland, men det är ett medvetet val från min sida att vaka över mig själv och mina motiv angående det som jag skriver om här.
När jag hör människors berättelser som beskriver hur de blivit "fimpade" i olika kristna församlingar och sammanhang pga ledare som överskridit sina befogenheter förblir jag inte oberörd, långt ifrån. Men jag tror att den rätta vägen att gå inte är att lägga för mycket fokus på galenskaper och övertramp som gjorts, även om det ibland naturligtvis är nödvändigt, utan att istället satsa ännu mer på att lyfta fram och påminna om goda och äkta ideal när det handlar om ledarskap i kristna sammanhang.
Peter Halldorf är en ledare som jag har stor respekt för. Jag upplever genom de personliga möten jag haft med honom, och de tankar jag tagit del av som han förmedlat i sina många böcker, att han är en genuin och viktig röst i kristenheten idag. För ett par dar sen skrev han en artikel i Dagen. Jag noterade det då jag tittade in på bloggen Drömkyrkan.se (som jag länkat till här på sidan).
Här följer ett urval ur Peters artikel, jag delar helt hans tankar i detta:
"Den ledarskapskult som sköljt över vår kultur under de senaste 30 åren, med en flod av kurser, konsulter och kataloger om ledarskap, har orsakat betydande problem i kristna miljöer. Moderiktiga manualer om ledarskap och förtjusningen över så kallad ”ledarträning” hör till det som oroar mig mest när jag i dag blickar ut över kristenheten. Intentionerna är ofta goda, men vad betyder det att ideal och språkbruk i så hög grad speglar den ledarskapskultur som sedan 1980-talet har fått många även inom kyrkan att tro sig om att kunna bli ledare på grund av kompetens och inte genom det liv de lever med Gud?
Jag skrev själv en bok 1986 med titeln ”Ungt ledarskap”. Det mesta av innehållet i boken skulle jag kunna upprepa i dag, men jag hade undvikit att så flitigt använda ordet ”ledarskap”. Men det är väl bara ett ord, ett begrepp? Är inte det viktiga vad vi ger det för innehåll? Nej, språket är i sig bärare av värderingar. Det vi verbaliserar har vi snart cementerat. Vad vi säger om oss själva, tror vi snart om oss själva. Och den som tror sig vara en andlig ledare blir alltid farlig för sin omgivning.
Kyrkan behöver inte fler ledare. Däremot behöver hon fler ”äldste”, det vill säga mogna människor. Äldste är det väsentliga ordet i Bibeln – zaken på hebreiska, presbyter på grekiska, starets på ryska – när det talas om att leda och bära ansvar. En äldste leder inte genom kompetens, utan genom de ärr livet med Kristus efterlämnat i hans kropp och själ. När presbyteriet ersätts av ett ”ledarteam” händer inte bara något med ledarnas självbilder. Ett uppdrag som borde bäras med bävan – att vara människornas herde – riskerar att hamna i händerna på dem som gärna signerar sig själva som ”ledare”.
Begreppet ledarskap rymmer en farlig högspänning, i synnerhet när det knyts till ungdom. Den som tidigt i livet vill vara en ledare för andra sätter, sig själv ovetande, sin andliga hälsa på spel. Genom att söka offentlighet, bli hemtam i blickfånget, göra sig beroende av applåder, märker hon inte hur hon börjar agera på denna världs och tidsålders arena. Skomakaren Hjalmar Ekströms ord var som en tagg i köttet när jag först mötte dem: ”Den som har synlig framgång, står denna världen närmare än Gud.”
Driften att vara ledare blir som mest förödande när den knyts till andlighet. Det kan vara i form av under och tecken, eller i rollen som ”andlig vägledare” för andra. Inte minst gäller det i en kultur där framgång, tillväxt och synlighet är hårdvaluta. Vi tror på fullt allvar att synlig bekräftelse, vare sig det rör sig om numerär, mirakel eller uppmärksamhet, utgör en fullmakt. Då behövs människor som förvärvat den dygd forntidens karismatiker kallade apsefiston: en hjärtats enfald som utplånar den självupptagenhet som utmärker den oomvända människan. En andlig ledare måste vara fri från allt intresse för andras uppskattning."
WORD!
/Calle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar