Här följer några tänkvärda visdomsord av författaren Tommy Hellsten:
"Bara ett fåtal människor klarar av att ha makt utan att insjukna i den. Därför borde endast tillräckligt mogna människor få utöva makt. Sann makt är att tjäna andra, att rättvist dela det gemensamma goda. Sann makt är att ha inflytande. Ett inflytande som leds av kärlek, rättvisa och ödmjukhet, inte av en önskan att skaffa sig egna förmåner."
Som jag skrev här på bloggen för några månader sedan så har Jerusalem en ny skiva på gång. Planen var från början att nya skivan skulle komma ut i mars, men nu har den istället blivit framskjuten till oktober. Orsaken är att "grabbarna" har ansett att dom kan förbättra skivan och dess innehåll ytterligare innan den släpps.
Här kommer en liten teaser som bandet lagt ut på sin hemsida. Det låter lite U2 om den där låten :D , lite "prophet" vibbar med!
Inatt, svensk tid, blev USA's President Barack Obama historisk! Den omtalade och absolut tveklöst nödvändiga sjukvårdsreformen har gått igenom!
Jag skrev en inlämningsuppgift i ämnet förra terminen. En sammanfattning vad hela detta handlar om i korthet: - I USA så har det inte fram till nu funnits en allmän sjukförsäkring för samtliga medborgare som täckts av staten. - Alla som har en egen sjukförsäkring idag har bekostat den själva, och de är dyra. - 1/6 del av USA's befolkning (c.a. 50 milj.) står i dagsläget helt utan eller saknar heltäckande sjukförsäkring - De som saknat sjukförsäkring har då varit tvungna att bekosta varje besök hos läkare/vårdcentraler o dyl själva. - Sjukvården i USA är fem gånger dyrare än i Sverige. - Att vara en amerikansk medborgare utan sjukförsäkring och råka ut för en olyckshändelse kan leda till personlig konkurrs ekonomiskt. - Förståeligt är ju då att många drar sig för att uppsöka vård, fast det egentligen skulle behövas. Det har resulterat i att många har fått men för livet. - Förhoppningsvis skall detta skamliga system utrotas en gång för alla nu, i.o.m. att en lagändring är på ingång.
Jag har återvänt från ett par underbara dagar i den heliga tystnadens tecken. Jag har varit på retreat på Bjärka-Säby.
Jag har funderat en del kring vad jag skall skriva här på bloggen angående mina upplevelser och erfarenheter av retreater. Detta var min tredje retreat hittills. Jag vill inte skylta med, som är så vanligt för oss människor när vi upplevt någonting positivt och extraordinärt, att detta borde alla ni andra också pröva på, fast någonting inom mig väldigt gärna skulle vilja göra detta uttalande.
Det är viktigt att komma ihåg att bara för att en sak funkar och upplevs som väldigt positivt av mig, betyder det inte att andra ställer sig bakom ens argument med automatik. Det är faktiskt enbart sunt och naturligt.
Då ställs jag inför frågan: - Är retreat något som passar alla? (När jag talar om retreat i detta sammanhang, så menar jag retreater i kristen regi). Svaret blir: - Jag vet faktiskt inte. Om man vänder på det en aning, att dra sig undan under en tid för att bara "vara" istället för att (mestadels) bara "göra", är det något som alla människor skulle må bra av att ta sig tid till emellanåt? Så blir mitt svar: - Absolut JA!
Jag tror att det finns vissa insikter som enklast når en människa i tystnaden. Jag vill härmed starkt påpeka att när jag syftar på att dra sig undan och tillbringa tid i tystnad så handlar det om att vara tillsammans med Gud och inget allmänt "undandragande" från omvärlden, eller andra metoder och sätt som man praktiserar i andra religioner. Jag syftar enbart på att jag som kristen drar mig undan för en tid för att kunna hänge mig åt "bönens och ordets tjänst", samt den andliga läsningen (lectio divina), där man läser bibeln eller en god, uppbygglig andlig bok "för att läsa", för läsandets skull, och inte för att sen bara kunna checka av att man "har läst".
Jag tror att varje kristen som vill kan finna "andliga påfyllnadsplatser" lite varstans i sin omgivning. En helt ledig dag hemma, utan några inbokade uppdrag eller förpliktelser i gemenskap med Herren kan absolut bli en sådan plats, såväl som en tur till sommarstugan en ledig helg. Trots detta så vill jag ändå slå ett slag för möjligheten som finns att besöka en plats som har kristen retreatverksamhet. Det som är speciellt bra med en retreatgård, är att du är i en miljö som finns till specifikt för detta ändamål. Det finns en risk med att försöka sig på att ta en "retreat" hemma en ledig dag. Risken är rätt stor att du då kommer på en väldans massa saker som du borde göra eller hinna med, saker som du inte tänkt på innan...märkligt ;-)
Det som är fördelen med att dra sig undan till en plats som har retreatverksamhet är att du slipper tänka på alla vardagliga bekymmer såsom matlagning o liknande, där finns inte heller någon tv, dator eller liknande som pockar på din uppmärksamhet. De fysiska förutsättningar som finns på ett retreatcenter underlättar avsevärt för oss i fråga om möjligheten att få "bara vara". Övriga fasta former som återkommande gudstjänster eller tideböner som hålls där du vistas hjälper dig ytterligare att behålla fokus på varför du är där.
Sju (lägg märke till det heliga talet) argument för att åka på retreat, utan inbördes ordning:
* Du påminns om vad som är väsentligt i livet, för dig som kristen här i världen. * Du möter den helande tystnaden, många upplever Guds helande kraft under en retreat, att Gud lyfter av bördor m.m. * Du kan få uppleva Guds tilltal, angående din livssituation, kallelse m.m, när du får möjlighet att tillbringa ostörd tid i bön. * Du kan slappna av på ett helt annat sätt om du åker iväg till en retreat eftersom du för tillfället får möjlighet att släppa alla vardagsbekymmer. * Du får vistas i en andlig miljö från morgon till kväll under ett visst antal dagar. * Det är avstressande. * Sannolikheten att du återvänder till din familj, din arbetsplats osv mer harmonisk än innan du åkte till retreaten är väldigt hög.
När du ber, är det bättre att ditt hjärta är utan ord, än att dina ord är utan hjärta. - John Bunyan
Dags för vårens retreat på Bjärka för min del. Ser mycket fram emot dessa dagar. Åker iväg om en halvtimme nu. Jag återkommer till ämnet och med nya inspirerade uppenbarelser på fredag!
Om du var här...ja, inte just här, utan på Cloetta Center, fast inte idag utan igår, så skulle även du ha fått bevittna "Eskilstunas Finest" när de gjorde det som de är bäst på. Om jag räknat rätt så var det den sjätte Kent spelningen i ordningen för min del igår. Det känns lite svårt för mig att skriva om "hur det var", eftersom Kent hör till den skaran av band/artister som så gott som alltid levererar, gårdagens kväll var inget undantag.
+
De spelade "Sjukhus", en av mina favoriter från nya skivan samt rariteten "På Drift?".
Det blev något teknikskt strul med mixningen, vilket innebar att de inte kunde spela "Dom Andra", de fick istället avsluta med "OWC" från Isola. Jag var då inte missnjöd med teknikstrulet.
-
Hur länge skall dom envisas med att spela "FF" och "Kärleken Väntar" från Vapen & Ammonution..?????
Hoppas inte att de har begravt "747" för gott heller!
Mina bilder och filmklipp blev så pass B, så det är egentligen bara följande bild som jag tog igår som blev bra:
Ett klipp som någon som befann sig betydligt närmare scenen än mig filmat! "Saker man ser" (Sami spelar fel i solot 1:26 in i klippet. Jocke tyckte uppenbarligen att det var jätteroligt):
Låtlistan: Taxmannen Palace & main Vinternoll2 Töntarna Socker Sjukhus Romeo återvänder ensam LSD, någon? Musik non stop Idioter Saker man ser Kevlarsjäl FF Ingenting Vy från ett luftslott Krossa allt OWC
På drift? Kärleken väntar Mannen i den vita hatten
Ibland kan man bli sådär alldeles "själaglad" av olika anledningar. Det hände mig tidigare idag. Jag satt och funderade över livet i största allmänhet, men framför allt så tänkte jag på den kristna församlingen och vilka oerhörda möjligheter som finns inom den. Jag anar att Gud hade nått med saken att göra!
Jag har varit påtagligt ekumeniskt inriktad, alltsedan jag blev frälst. Jag har haft svårt att acceptera vad jag refererar till som en "individualistisk kristendom", där den oheliga treenigheten: "jag, mig och mitt" härskat. Jag är och vill förbli som ett barn i min uppfattning i denna fråga.
Jag tycker att det är märkligt, väldigt märkligt, att det finns kristna som lever som om dom och deras samfund, rörelse eller kyrka är det enda som existerar eller är något att ha. Det är obibliskt, kort och gott. Vi är kallade till gemenskap och samarbete, inte individualism och konkurrens. Skulle Jesus konkurera med sig själv? Det finns väl ingen kristen som på allvar skulle svara ja på den frågan, men ändå beter vi oss i Kristi kropp på liknade vis ibland, när vi ställer samfund mot samfund, kyrka mot kyrka, ledare mot ledare, lära mot lära. "Jag håller mig till Paulus "eller" jag håller mig till Apollos "eller" jag håller mig till Kefas "eller" jag håller mig till Kristus" "Är då Kristus delad?"(1 Kor.1:12-13) Det handlar som sagt inte om något nytt fenomen.
Fast det kan vara svårt ibland, fördomar och liknande kan sätta konkreta hinder i vägen för oss. Förutfattade meningar, att ha en förutfattad mening, innebär att man redan har tillverkat och anammat en åsikt, en syn, en uppfattning om något eller någon, och gör man inga konkreta försök till att försöka se efter för egen del ifall ens teorier stämmer eller ej, så kommer den förutfattade meningen att råda i ens liv. Kanske hade man rätt, kanske hade man fel. På det stora hela så är risken att man haft fel, delvis eller väldigt mycket, stor när det kommer till ej självupplevda eller beprövade erfarenheter och inställningar.
Jag skall inte försöka mig på någon djupare utläggning i ämnet kyrkohistoria, men om vi ser tillbaks på hur utvecklingen i den kristna kyrkan sett ut, ser vi tydligt detta mönster, splittring efter splittring. Ibland har det varit nödvändigt, andra gånger har splittringar sargat och förstört mer än vad de har läkt och byggt upp.
Den romersk-katolska kyrkan är den största grenen, lemmen i Kristi kropp idag. Längre tillbaks i tiden var den ännu större, samt stundtals, den enda tillåtna kyrkan. En kille vid namn Martin Luther protesterade mot detta i Tyskland i början på 1500-talet. Hans lära vann mark och den största brytningen som skett fram till idag inom den kristna kyrkan inträffade. Protestanterna (lutheranerna) gjorde entré.
Vem "protesterade" mest och ljudligast mot protestantismen? - Katolikerna! När baptismen började växa fram i Europa under 1600-talet, vem var det då som protesterade ivrigast mot den? - Lutheranerna! När pingströrelsen såg dagens ljus i början av 1900-talet, vilka var då rörelsens fränaste kritiker? - Baptisterna! När trosrörelsen fick fäste i Sverige i början på 80-talet, vem attackerade den allra hårdast? - Pingstvännerna! När nya strömningar, inriktningar uppstått inom Kristi kropp på senare år, varifrån har då den mesta kritiken kommit?...suprise, suprise...från Trosrörelsen!
Har vi människor svårt att samsas med varandra? Ja, det är väl ganska uppenbart! Jag anser själv att det allra enklaste svaret på frågan varför, är att vi människor är ganska dumma i huvudet, eller så kan det ha något att göra med en rest ifrån syndafallet. När Gud gav Eva till Adam så skall Adam ha uttryckt sig med samma innebörd som vi lägger in i uttrycket "wow", enligt sådana som kan sin hebreiska grundtext, han gillade vad han såg helt enkelt. Efter att Adam och Eva syndat mot Gud och ätit av kunskapens träd, svarar Adam Gud på följande sätt: "kvinnan" ("hon", "den där") gav åt mig och jag åt".(1 Mos 3:12) Han skyllde ifrån sig och sköt Eva ifrån sig, han gjorde en markering. Cirka 2000 år senare beter vi oss likadant mot varandra. Det kan handla om olika konstellationer, länder mot länder, folkslag mot folkslag, män mot kvinnor, göteborgare mot stockholmare, aik'are mot djurgårdare, norrmalm mot södermalm e.t.c. Vissa "ställningstaganden" är naturligtvis mer harmlösa än andra, det är "mönstret", behovet eller vad man skall kalla det, att vilja vara "VI mot DOM", som jag syftar på. Får vi in detta "synsätt" i våra församlingar är det dock väldigt allvarligt!
Mitt personliga ställningstagande i denna fråga är följande: - Jag anser att det bara finns en kyrka, eftersom det bara finns en Kristus! - Jesus är huvudet, och han har bara en kropp, som består av olika lemmar, lemmarna klarar sig inte utan varandra, ingen lem är viktigare än någon annan..(1 Kor.12)
När jag satte mig ner med dagens exemplar av "Världen Idag" i morse, möttes jag av följande rubrik på första sidan: "Tro och andlighet hett i bloggvärlden".
Artikeln berättar att 1/5 del av alla bloggar som finns i Sverige tar upp frågor om tro och andlighet. Ord som: nåd, bön, nattvard, gudstjänst, präst, kyrka och Jesus är frekvent återkommande. - Det är sannerligen en uppmuntrande nyhet! :)
Vad kan man dra för slutsatser av detta då? - Uppenbarligen verkar det som om det finns många personer i Sverige som känner ett behov att ta upp, skriva och diskutera kring dessa ämnen. Är det något nytt behov som kommit till nu på senare tid, på grund av att bloggsfären uppstått? - Knappast! - Det handlar nog snarare om att "vanliga människor" nu har fått en möjlighet att göra sina röster hörda, och att de griper tag om detta tillfälle, tack vare den möjlighet som ges dem genom att de kan starta en egen blogg, och på så vis kan få komma till tals.
Att få komma till tals är inte någon självklar sak att räkna med för oss människor i alla de olika sammanhang som vi vistas i. Uppenbarligen är det inte någon självklar sak i många kristna församlingar heller. Många är det, tror jag, som fler än en gång känt sig överkörda i dessa sammanhang någon gång i livet, upplevt möjligheten till att få kunna samtala och och få ge sin syn på saken som ganska eller väldigt mycket begränsad.
Så var det då. Så är det inte nu. A new day will dawn... Välkommen till Blogg-Eran!
Tyvärr så finns det ju baksidor med det mesta här i livet, så även med blogg-världen. Den kan ju ge en möjlighet för enskilda individer att nätmobba och sprida bitter galla runt omkring sig, men det är något helt annat än det jag syftar på i detta inlägg, när jag talar om bloggarnas (goda) möjligheter.
När jag tänker på den uppsjö av "kristna bloggar" som finns idag, enskilda privatpersoners bloggar, debattforum och tankesmedjor, som tar upp och skriver om saker som sker inom kristenheten i Sverige, och gör det med rena motiv och ett sunt ifrågasättande, så är jag övertygad om att vi alla ännu inte har insett vilken oerhört viktig roll detta fenomen spelar idag. Det handlar om formandet av morgondagens kristendom i Sverige och vilket "klimat" vi vill ha i våra församlingar.
Det har hänt att enskilda individer, låt säga pastorer, ledare eller andra personer inom kyrkan, fattat vissa beslut, gjort vissa val, uttalat vissa saker, som fått som effekt att andra människor kommit i kläm. Det finna många människor i Sverige idag som har blivit väldigt illa behandlade och tillfogats djupa inre sår på grund av vad de har blivit utsatta för. Vissa har gått igenom den svåra perioden och kommit ut starkare och tryggare på andra sidan, vissa har inte orkat ta sig igenom det som hänt, andra kämpar fortfarande.
När man hör protester från något håll inom kristenheten, som handlar om att man ondgör sig över alla dessa "besvärliga bloggar" och "besvärliga personer" "som skall tycka till om allt och lite till", så anser jag att det är väldigt relevant för oss alla att ställa oss denna fråga: - Vem är det som protesterar och varför? Varför, detta korta men underbara ord...varför..."varför gör de på detta viset"...ja, det är frågan det. ;-)
Förut så kunde saker som inte var bra eller rätt sägas, likväl saker som inte var bra göras, utan att det uppmärksammades i någon större utsträckning. Den tiden är förbi. Om något som är "tveksamt" uttalas offentligt på en samling i en kyrka idag, sprids budskapet med ljusets hastighet genom fibertrådarna i nätverken och gör avstamp på blogg efter blogg. Helt i sin ordning och alldeles rätt och riktigt, enligt min mening!
Jag håller för tillfället på och läser en mycket intressant bok, som heter "Maktmänniskan i församlingen", (den finns även i en nyupplaga under namnet:"Den farliga maktmänniskan"), skriven av en norsk pastor och själavårdare vid namn Edin Lövås. Jag tror att jag kommer att återkomma till ämnet framöver.
Kan bloggsfären bli den slutgiltiga spiken i kistan som tar död på "maktmänniskors" utövande av skräckvälden, vare sig det sker på arbetsplatsen eller i den kristna församlingen. Det lutar åt det!
"The pen is mightier than the sword" Edward Bulver-Lytton
