Carl-Henric Jaktlund, journalist på Dagen m.m., är i dagarna aktuell med en ny bok. Men jag tänkte skriva några rader om hans förra bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar", som jag nyligen läst klart.
Kortfattat kan man säga att den här boken tar upp dilemmat med att så många unga vuxna, som ofta är uppvuxna inom (fri)kyrkan, väljer att lämna kyrkan och den kristna gemenskapen, när de passerat tonåren och kommit upp i 20-30 års åldern.
Carl-Henric delar öppenhjärtligt om tiden då han var verksam som ungdomspastor, och frustrationen som han ger uttryck för går att ta på och sympatisera med.
Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, är ingen uppgörelse med eller kritik mot kyrkan, även om man skulle kunna tolka titeln så. Det faktumet gör att boken och dess innehåll känns ännu mera angeläget. Att kritisera och peka på vad som är fel eller inte funkar, kan de flesta göra, det krävs ingen profetisk blick för det. Redan i prologen blir det klart vad som varit drivkraften bakom den här bokens tillkomst:
"Personen som leder gudstjänsten nickar bortåt en korg fylld med stenar som står utplacerad vid altarväggens kors.
'Kanske du tänker på någon speciell efter den här predikan, någon som inte är med i kyrkan längre. Ta gärna en sten i så fall och lägg vid korset och så ber du för den personen'.
Det är då det sker. Det är då jag kväver den där omedelbara impulsen som jag ångrar än idag.
För jag går inte fram och greppar hela korgen. Och eftersom jag inte greppar korgen så vänder jag den inte heller upp och ner och tömmer den vid korset. Och eftersom jag inte vänder korgen upp och ner vid korset så kan jag inte gå fram till mikrofonen och fråga om de möjligtvis har fler än det där hundratalet eftersom det inte räckte" -Sid 16.
Sedan följer 6 kapitel där Carl-Henric varvar: Berättelser om egna erfarenheter, pekar på var bristerna finns inom dagens ungdoms-frikyrkokultur utan att raljera eller döma, blandar citat från andra författare och förkunnare och ger förslag på lösningar för att vända den negativa trenden.
Slutsatsen, som jag ser det, blir att det inte är kyrkan det är fel på. Det är inte något fel på Gud eller Jesus heller. Inte är det heller hållbart att anklaga ungdomspastorerna. Det stora problemet i ungdomsvärlden i många kristna församlingar, är att det skapas en atmosfär på ungdomsmötena och konferenserna som anspelar på känslostämmningar och ett svart-vitt förhållningsätt till tron. Men som också samtidigt bidrar till en miljö där man kan vara delaktig, och tycka, tänka och säga samma sak som de andra, utan att själv behöva ta ställning, eller få redskap hur man skall förhålla sig när saker och ting inte blir som man förväntat sig. När bönesvaret uteblir eller när personen som fick förbön inte blev frisk etc.
En annan ofta avgörande orsak är avsaknaden av äldre förebilder. Vuxna som kan lotsa ungdomarna vidare, när de börjar komma upp i 20 års åldern, och kanske för första gången börjar inse att det kristna livet inte är precis så där svart-vitt som de trott. Det finns uppenbarligen fler nyanser. Det finns helt enkelt inte ett enkelt svar på alla frågor som rör Gud, bibeln, eller det kristna livet.
Avslutningsvis kan man säga att det finns två huvudområden som har en avgörande betydelse för kyrkan, ifall man vill bryta den här negativa trenden bland ungdomarna i församlingarnas ungdomsgrupper:
- Vuxna förebilder. Män och kvinnor som vandrat längre på vägen, som mött både glädje och sorg i livet, men som fortfarande vandrar vidare tillsammans med Kristus. Det finns många äldre människor i församlingarna som skulle kunna vara med och stötta ungdomarna, vara ett bollplank, svara på frågor och finnas till hands för ungdomarna i deras fortsatta vandring med Gud.
- En mer nyanserad förkunnelse. Tonårstiden präglas ofta av en svart-vit syn på tillvaron, ungdomskulturen i församlingarna är sällan undantag. Är du för eller emot? Det finns oftast väldigt lite utrymme för ytterligare nyanser. Tonårstidens svart-vita förhållningssätt gentemot tillvaron bör inte bekämpas till varje pris. Den måste få utrymme, för den är en naturlig del av den perioden i en ung människas liv. Problemet uppstår när ungdomarna inte lotsas vidare in i en mer nyanserad och fördjupad tro när de blivit för gamla för tonårsgruppen.
Jag hoppas att min sammanfattning väckt intresset hos någon som inte läst boken ännu, att vilja göra det. För den är verkligen läsvärd!
