Lausannedeklarationen och Manillamanifestet

I den tid som nu är, debatteras det av och till kring lärjungaskapet och den kristna församlingens roll i världen - vad som är sanning, vad som är relevant och hur olika saker kopplat till detta skall ta sig uttryck?

Ett ord som den vane läsaren av dylika artiklar och blogginlägg ofta kan stöta på är "Lausannedeklarationen" och dess lillebror "Manillamanifestet".

Saxat från Wikipedia:

"Lausannedeklarationen är en evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation, antagen vid en internationell kongress för världsevangelisation i Lausanne, Schweiz, 1974 på initiativ av predikanten Billy Graham. Vid mötet deltog över 2 300 kristna från mer än 150 nationer.

Lausannedeklarationen blev grunden för Lausannerörelsen (Lausanne Committee for World Evangelization). Flera kristna samfund och missionsorganisationer har senare antagit Lasusannedeklarationen som ideologiskt dokument för sitt eget arbete. Detta pga att dokumentet sammanfattar centrala ståndpunkter rörande teologi, evangelisation och mission.

1989 samlades Lausannerörelsen en andra internationell kongress för världsevangelisation och antog då det s.k. Manilamanifestet.

Manilamanifestet är en evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation, antagen vid en internationell kongress för världsevangelisation i Manila, Filippinerna, 1989. Vid mötet deltog över 4 000 kristna från mer än 170 länder.

Kongressen arrangerades av Lausannerörelsen (Lausanne Committee for World Evangelization) och Manilamanifestet är en fortsättning på den s.k. Lausannedeklarationen som antogs 1974" (Wikipedia).

Bägge dessa dokument har tagits fram som en "modern" trosbekännelse och grundstenar för den kristna kyrkan. Sammanfattningar av vad vi som tror och bekänner Jesus Kristus som Herre och frälsare tror på och strävar efter helt enkelt.

Jag har lagt till bägge dokumenten i "länklistan"!

* Hösten 2010 hölls en tredje Lausannekongress i kapstaden, Sydafrika. Det resulterade i ett tredje dokument kallat: "Kapstadsöverenskommelsen".

Jag har inte hittat dokumentet på svenska, men den som är intresserad kan läsa mer om det på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida.

Bokrecension: Kyrkmatt - Hopp för troende som gett upp kyrkan men inte Gud

Jag lade märke till den här boken för ett par år sedan, då jag bläddrade i en broschyr från ett kristet bokförlag. Den ser intressant ut, den skulle jag gärna vilja läsa, tänkte jag då. Så blev det inte men jag har läst boken nu istället.

Titeln avslöjar frikostigt vad boken handlar om. Den är skriven av en kvinna som heter A.J. Kiesling. Hon delar med sig av sina egna erfarenheter och återberättar andra människors liknande livsöden.

Vad som är av största vikt att poängtera, är att detta inte på något vis är en bok som attackerar eller är emot den traditionella, institutionella, organiserade kristna församlingen. Däremot ställer boken flera relevanta frågor, frågor som tvingar läsaren att faktiskt tänka efter för egen del, var denne egentligen befinner sig i sin uppfattning. Nyttigt!

"Många, många var så trötta på kyrkan. Vissa var rent ut sagt utmattade. Men de var inte 'avfälliga' människor som hade låtit tron få en undanskymd plats i sina liv. Det var män och kvinnor med en levande tro - alla sökte Gud, men deras själar törstade efter mer än vad den institutionella kyrkan kan erbjuda. Längtan var djup, som guldådror i en gruva som sträcker sig nedåt till okända djup. Vissa av dessa troende gick varje söndagsmorgon, precis som jag, för att försöka hitta en plats där de passade in. Somliga stormade missnöjda ut ur kyrkan. Andra gick tyst ut genom dörren och kom aldrig tillbaka. De flesta fann till slut sin andliga mat och gemenskap någon annanstans. Detta 'annanstans' - både var och varför - är den här bokens ämne" (Kyrkmatt, sid.10).

Innehållet i boken har sin utgångspunkt i den amerikanska kristenheten, men jag upplever inte det som något hinder i det här fallet. De "problem" som författaren adresserar, angående kyrkan och dess roll, är världsvida och finns även kring våra breddgrader. Den har också en öppen positiv hållning till den så kallade "husförsamlings-rörelsen", som i skrivande stund ständigt expanderar på gräsrotsnivå i USA och många andra delar av världen. Dock ställer inte boken upp något motsattsförhållande mellan den traditionella kyrkan och andra alternativa gemenskapsformer bland troende människor. Det känns bra.

Det här är en bok för alla, men kanske trots allt lite mer för troende som har en djup längtan efter Gud, och med författarens egna ord samtidigt känner sig "som svarta får i fållan".

Megakyrkor och "Megaledare"

Läste en i hög grad relevant artikel på Dagens hemsida sent igår kväll, skriven av Carl-Henric Jaktlund. Jag hade inte tid att skriva då, så jag gör det nu istället. Artikeln tar i korta drag upp de så kallade Megakyrkornas förhållande till sina ledare (eller tvärtom).

Det här är saker som jag själv ägnat mer än en tanke åt genom åren.

Vad händer i en kyrka, där väldigt mycket av församlingens "identitet" kretsar kring en ledare och dennes roll, den dag den store ledaren inte längre finns kvar som en resurs för församlingen? Faller allt platt då? Det är det väl ingen som vill? De flesta, inte minst ledarna själva, hoppas och tror ju att församlingen och dess verksamhet skall leva vidare och föras framåt av andra, ofta yngre förmågor. Men går det att vara säker på att det kommer att bli så?

Om en stark ledare under flera års lopp har satt sin prägel på församlingen, genom sitt ledarskap, sin personlighet, sin undervisning med mera. Och om ledaren har varit det självklara ansiktet utåt för församlingen, prytt de flesta omslag på församlingens tidning eller nyhetsbrev, kanske finns avbildad i naturlig storlek i hårdpapp inne i kyrkolokalen likt en GB-gubbe etc.

Kan vi vara säkra på att en sådan församlingen fortfarande kommer att finnas kvar och leva vidare, den dag ledaren är borta? Jag önskar att jag kunde säga ett definitivt ja, men jag är tyvärr inte säker på att så alltid kommer att vara fallet.

Länk: Megakyrkorna och de stora ledarnas roll

Bokrecension: Jesus gick vidare och kyrkan står kvar

Carl-Henric Jaktlund, journalist på Dagen m.m., är i dagarna aktuell med en ny bok. Men jag tänkte skriva några rader om hans förra bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar", som jag nyligen läst klart.

Kortfattat kan man säga att den här boken tar upp dilemmat med att så många unga vuxna, som ofta är uppvuxna inom (fri)kyrkan, väljer att lämna kyrkan och den kristna gemenskapen, när de passerat tonåren och kommit upp i 20-30 års åldern.

Carl-Henric delar öppenhjärtligt om tiden då han var verksam som ungdomspastor, och frustrationen som han ger uttryck för går att ta på och sympatisera med.

Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, är ingen uppgörelse med eller kritik mot kyrkan, även om man skulle kunna tolka titeln så. Det faktumet gör att boken och dess innehåll känns ännu mera angeläget. Att kritisera och peka på vad som är fel eller inte funkar, kan de flesta göra, det krävs ingen profetisk blick för det. Redan i prologen blir det klart vad som varit drivkraften bakom den här bokens tillkomst:

"Personen som leder gudstjänsten nickar bortåt en korg fylld med stenar som står utplacerad vid altarväggens kors.

'Kanske du tänker på någon speciell efter den här predikan, någon som inte är med i kyrkan längre. Ta gärna en sten i så fall och lägg vid korset och så ber du för den personen'.

Det är då det sker. Det är då jag kväver den där omedelbara impulsen som jag ångrar än idag.

För jag går inte fram och greppar hela korgen. Och eftersom jag inte greppar korgen så vänder jag den inte heller upp och ner och tömmer den vid korset. Och eftersom jag inte vänder korgen upp och ner vid korset så kan jag inte gå fram till mikrofonen och fråga om de möjligtvis har fler än det där hundratalet eftersom det inte räckte" -Sid 16.

Sedan följer 6 kapitel där Carl-Henric varvar: Berättelser om egna erfarenheter, pekar på var bristerna finns inom dagens ungdoms-frikyrkokultur utan att raljera eller döma, blandar citat från andra författare och förkunnare och ger förslag på lösningar för att vända den negativa trenden.

Slutsatsen, som jag ser det, blir att det inte är kyrkan det är fel på. Det är inte något fel på Gud eller Jesus heller. Inte är det heller hållbart att anklaga ungdomspastorerna. Det stora problemet i ungdomsvärlden i många kristna församlingar, är att det skapas en atmosfär på ungdomsmötena och konferenserna som anspelar på känslostämmningar och ett svart-vitt förhållningsätt till tron. Men som också samtidigt bidrar till en miljö där man kan vara delaktig, och tycka, tänka och säga samma sak som de andra, utan att själv behöva ta ställning, eller få redskap hur man skall förhålla sig när saker och ting inte blir som man förväntat sig. När bönesvaret uteblir eller när personen som fick förbön inte blev frisk etc.




En annan ofta avgörande orsak är avsaknaden av äldre förebilder. Vuxna som kan lotsa ungdomarna vidare, när de börjar komma upp i 20 års åldern, och kanske för första gången börjar inse att det kristna livet inte är precis så där svart-vitt som de trott. Det finns uppenbarligen fler nyanser. Det finns helt enkelt inte ett enkelt svar på alla frågor som rör Gud, bibeln, eller det kristna livet.

Avslutningsvis kan man säga att det finns två huvudområden som har en avgörande betydelse för kyrkan, ifall man vill bryta den här negativa trenden bland ungdomarna i församlingarnas ungdomsgrupper:

• Vuxna förebilder. Män och kvinnor som vandrat längre på vägen, som mött både glädje och sorg i livet, men som fortfarande vandrar vidare tillsammans med Kristus. Det finns många äldre människor i församlingarna som skulle kunna vara med och stötta ungdomarna, vara ett bollplank, svara på frågor och finnas till hands för ungdomarna i deras fortsatta vandring med Gud.
  
  
• En mer nyanserad förkunnelse. Tonårstiden präglas ofta av en svart-vit syn på tillvaron, ungdomskulturen i församlingarna är sällan undantag. Är du för eller emot? Det finns oftast väldigt lite utrymme för ytterligare nyanser. Tonårstidens svart-vita förhållningssätt gentemot tillvaron bör inte bekämpas till varje pris. Den måste få utrymme, för den är en naturlig del av den perioden i en ung människas liv. Problemet uppstår när ungdomarna inte lotsas vidare in i en mer nyanserad och fördjupad tro när de blivit för gamla för tonårsgruppen.

Jag hoppas att min sammanfattning väckt intresset hos någon som inte läst boken ännu, att vilja göra det. För den är verkligen läsvärd!

Om Inte Herren Bygger Huset...

"Om inte Herren bygger huset är arbetarnas möda förgäves". - Ps 127:1

En liten bibelreflektion så här mitt under dagen. Bibelordet från Psaltaren talar klarspråk. Om inte Gud är med oss i våra projekt jobbar vi helt i onödan. Det finns två saker att lägga märke till i bibeltexten. För det första: Ps 127:1 ger inga som helst antydningar om att man inte kan jobba på i alla fall, trots att Herren inte är med. Det innebär att det är fullt möjligt i praktiken att "bygga" en kristen församling, en organisation, en verksamhet eller något annat "andligt arbete", trots att Gud inte har initierat det eller hans välsignelse vilar över det. Vi kan alltså i praktiken syssla med kristen verksamhet som Gud inte har gett sitt bifall till. Och det betyder också att ett arbete, ett projekt kan existera och vara verksamt under en längre tid och även utåt sett ge en bild av att vara framgångsrikt. Historien har dock visat att byggen utan Herrens tillåtelse förr eller senare ändå rasat samman likt Babels torn. Det andra som vi bör lägga märke till i den här texten är att ett "bygge utan Gud" är bortkastat. Det går att lägga ner massa tid, kraft och möda som ordet säger, men det kommer att vara förgäves och till ingen nytta i slutändan, om inte Herren har sagt sitt ja och är med under "bygget"!

1 Kor.3:11-13 "Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen(Herrens Dag, Domens Dag) kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva".

Några tankar så här en vanlig torsdag, en vanlig vecka, som jag fick en ingivelse att dela med mig av!

Guds Frid!
/Calle

Kom till oss och bli som vi

Josefine Arenius skrev en träffsäker debattartikel med rubriken "Våga släppa fram nya ledartyper" i Dagen för några dagar sedan.

Hon tar bland annat upp problemen med cementerade principer och förhållningssätt angående ledarskap inom frikyrkan. Hon delar också med sig av erfarenheter som hon fått under årens lopp, då hon mött unga människor som upplever sig bära på en kallelse från Gud, och speglar deras längtan och frustration över att vilja så mycket och den smärtsamma upplevelsen av att sedan inte respekteras eller tas på allvar.

Det här är ett ämne som jag själv ägnat en hel del funderingar åt. Jag har på sista tiden mött ett flertal personer, som precis som ungdomarna Josefine syftar på i sin artikel, bär på en längtan att få vara "ett kärl till hedersamt bruk"(2 Tim.2:21).

Det finns skrämmande många unga människor som känner att de inte passar in någonstans i det kyrkliga landskapet. När nya ledare tilldelas uppdrag så handlar det många gånger om att "få förmånen"? att ta över någon annans verksamhet, snarare än att få möjlighet att pröva sina egna vingar och utveckla sina egna unika kallelser och gåvor.

När unga människor drabbas av Guds kallelse på sina liv och sedan söker sig till olika etablerade församlingar och samfund och istället för stöd, uppmuntran och mentorskap möts av misstänksamhet, maktspel och revirtänkande, är det då så konstigt att det finns så många människor som lämnat den kristna gemenskapen och inte längre vill ha något med kyrkan att göra överhuvudtaget?

Länk: Våga släppa fram nya ledartyper

Massakern i Bagdad

Det var länge sedan jag läste artiklar i media som gjorde sådant känslomässigt starkt intryck på mig, som artiklarna i "världen idag" och "dagen", som skildrar massakern i den katolska kyrkan i Bagdad, Irak, förra söndagen, ur ögonvittnesperspektiv.

De sköt dem som var närmast

Det finns inga ord

Ord och inga visor

Läste följande insändare på Dagens hemsida tidigare ikväll.

Skribenten fångar och sätter ord på problem som utan tvekan existerar. Jag vågar nog påstå att det finns många kristna runtom i våra församlingar som längtar efter mer av detta.

Du kan läsa artikeln här!

Skall det va så svårt?

Tittade in på Stefan Swärds blogg för ett par dagar sedan och såg att han skrivit ett inlägg om medioker "lagomkristendom". Han satte ord på mycket som jag själv funderar över, hoppas på eller irriteras av!

I korta drag så går hans inlägg ut på han markerar mot den "ofarliga" lagomkristendom som mer o mer får fäste i samhället. Jag delar hans frustration kring detta och är enig med honom i det han skriver.

Skall det va så svårt? Varför verkar det alltid som att det blir en massa polariserande bland oss kristna hela tiden? "Vi och dom". Vi tar avstånd ifrån den typen av förkunnelse...Vi tar avstånd fån den rörelsen...Vi tar avstånd...bla bla bla...

Skall det va så svårt? Att kunna få se en äkta enhet mellan kristna från olika traditioner och kulturer. Skall det va så svårt att se det karismatiska och det kontemplativa stå sida vid sida och accepteras och respekteras på bred font av oss troende? Skall det va så svårt att komma fram till den insikten att kristna som uttrycker sig annorlunda än vad vi själva gör, inte utgör något hot, utan en möjlighet för oss, till att bli berikade? Och sen kanske vi har något som någon annan behöver?

Jag hoppas så. Jag tror också att det är möjligt! Men vägen dit kommer kanske att bli något turbulent? "Allt som kan skakas, kommer att skakas." (Hebr.12:27)

Här är Länken till inlägget!

Frid!

Män som hatar att gå i kyrkan

Det damp ner en broschyr från ett kristet bokförlag genom brevinkastet igår. Mina ögon fastnade för en bok med titeln "Varför män hatar att gå i kyrkan". Jag tyckte att det lät som en rätt intressant bok. Företeelsen har ju varit upp till debatt i "den kristna världen" förut, framför allt i USA, så det är kanske funderingar som många kommit i kontakt med innan?

Hur som helst, jag tänker inte komma med några egna resonemang eller troliga förklaringar nu, har inte läst boken själv. Jag kan ju ha fel förstås, men jag anar att innehållet och framtoningen i boken kan vara rätt "amerikaniserad" och därför kännas något orelevant för oss icke-amerikaner?

Jag tycker bara att titeln med dess budskap, som ju faktiskt sätter ord på ett existerande problem, kan vara värd att fundera över. Hur ser kyrkokulturen som finns kring våra breddgrader ut? Varför finns det män som inte vill följa med till kyrkan? Är det männen eller kyrkan som det är fel på, eller något mitt i mellan?

Länk till Boken

Ett "andligt inbördeskrig" på intågande?

Jag hoppar direkt in och fortsätter på ämnet som jag påbörjade i mitt förra inlägg!

Det handlar alltså om spekulationer ifall det är det viset att vi är på väg att drabbas av en omfattande revolution, ett "andligt inbördeskrig", inom den karismatiska frikyrkligheten. Tecken som tyder på det handlar framför allt om det hätska klimat som nu råder på internet, bloggar o dyl, från "vanliga kristna" riktat mot diverse kristna ledare, predikanter, organisationer och församlingar.

Precis som folkets reaktion vid Den Franska Revolutionen som jag skrev om i förra inlägget, så tycker jag mig ha sett ett liknande mönster de senaste åren. Det handlar om vanliga kristna som börjat opponera sig emot ledarskap i våra församlingar som man anser missbrukar sin ställning och roll. "Folket" verkar helt enkelt ha tröttnat på att vissa "höjdare" inom kyrklikheten verkar anse sig stå över "de andra", de vanliga kyrkobesökande kristna, på ett sätt som påminner om kungens, adelns och prästerskapets roll och överlägsenhet under det feodala systemet.

Det feodala systemet var ett maktsystem under medeltiden som var uppbyggt som en pyramid med kungen i toppen, följt av adeln, prästerna och sen bönderna längst ner. Ju längre ner i "pyramiden" du befann dig desto färre möjligheter hade du att påverka din egen livssituation. I princip hade du inga möjligheter överhuvudtaget.

Hur hänger detta ihop med situationen inom vissa grenar inom frikyrkan idag då? Jag skall försöka att ge er en liten översikt.

På 70-talet svepte en världsvid väckelse fram som har kommit att kallas "den karismatiska väckelsen". Många olika kyrkor och samfund drabbades av "förnyelse" som man säger på kyrkospråk. Det var en tid som präglades av Den Helige Andes beröring och många kristna upplevde att deras liv helt förvandlades och fick en ny drivkraft till att leva ut det kristna livet i vardagen och sprida det glada budskapet om Jesu försoningsverk till sina medmänniskor.

Den karismatiska väckelsen präglades av frihet, men även av en viss oordning och ett antal "barnsjukdomar", men det är ju sådant som mer eller mindre hör till när nya initiativ startas och genomförs.

Nästa väckelsevåg som kom att se dagens ljus var det som vi i Sverige refererar till som "Trosrörelsen". Denna väckelsevåg påminde mycket om den karismatiska rörelsen men skiljde sig från den tidigare genom att vara mycket mer strukturerad och principfast. Det är viktigt att påpeka att det verkligen var något som behövdes där och då.

Med Trosrörelsen kom även den "nya" synen på de fem tjänstegåvorna(Apostel,Profet,Evangelist,Herde och Lärare)(Ef.4:11-12), och man betonade vikten av hur Gud utvalde och kallade på enskilda individer för att vara hans redskap och talesmän här på jorden. Det gällde att lyssna till dessa Herrens tjänare ...(för ditt eget bästa).

Det som blev ett av Trosrörelsen största misstag var att vissa (obs inte alla!) av dessa "mäktiga" tjänstegåvor fick allt för mycket makt och fick bl.a. mer eller mindre forma sin egen teologi. Många troende svalde allt de hörde med hull&hår utan någon som helst prövning eller urskiljning (1 Tess.5:20-21, 1 Joh.4:1-6)

Ett annat stort problem som uppstod under den här tiden i rörelsen var att man inte visste hur man skulle handskas med personer i dessa församlingar som ställde sig frågande eller tvekande till saker som skedde i församlingen, eller saker som uttalades offentligt i någon predikan.

Då var det vissa ledare som kom på iden att man kunde motverka detta genom att köra ett "heligt" skådespel framme på estraden med mikrofonen i handen. Det kunde gå till på det viset att man plötsligt "fick" ett tilltal från "Gud" och pekade ut dessa personer som var tveksamma eller ställt jobbiga frågor till ledarskapet, offentligt under en gudstjänst. Jag vågar knappt tänka på hur många människor det finns sammanlagt världen över som blivit utpekade offentligt och anklagade för att ha haft "en upproriskhetens ande" eller nåt liknade i sig. Den korrekta termen för detta fenomen som vissa kristna ledare har sysslat med är att begå "en andlig våldtäkt" mot en annan människa.

Hur pass allvarligt detta har skadat och sargat Kyrkan och dess lemmar vet nog bara Gud själv(1 Kor.12:26). Det är ytterst allvarligt och jag tror att det är frukten av detta ondskefulla och gudlösa beteende som vi börjar se nu. Vreden, frustrationen, kanske t.o.m. hatet, från enskilda individer som själva vart utsatta för dessa typer av maktövergrepp eller sett andra drabbas, börjar nu resa sig i enad front mot enskilda kristna ledare och organisationer som utsatt människor för detta.

Jag har inte svaret på detta, jag vet inte hur det kommer att gå, men det känns som att ett andligt inbördeskrig kommer. Det känns som att det är oundvikligt, och det kommer inte att bli vackert!

Nu svarade jag inte helt i detta inlägg på frågorna som jag lät hänga kvar i mitt förra inlägg. Det kommer åtminstone att komma ett inlägg till från mig där jag tar upp dessa frågor ytterligare och fortsätter reflektera kring detta ämne!

Håll utkik!

Vive la révolution?

Frihet - Jämlikhet - Broderskap eller Döden!

Så löd Den Franska Revolutionens (1789-1799) honnörsord!

"Folket", gjorde uppror mot kungen, adeln och prästerskapet. Man var trötta på de enorma klyftorna i samhället och de orättvist fördelade privilegierna. "De fattiga", dvs majoriteten av den franska befolkningen, hade egentligen inget att säga till om eller några demokratiska möjligheter att påverka sin livssituation. Till sist fick de nog! Upplysningens idéer, om jämlikhet, sunt förnuft och folkstyre, som bla lyfts fram av filosofer som Voltaire och Rousseau, hade onekligen hjälpt till att "spilla vatten på kvarnen" med!

Revolutionen blev långt ifrån "ärorik", det är sällan revolutioner brukar bli det. Tusentals människoliv gick till spillo under detta "Skräckvälde". Det slutade med att Napoleon Bonaparte kröntes till kejsare och utropades till envåldshärskare 1799. Frankrike hade blivit en diktatur.

Detta inlägg är en inledning till ett mer omfattande inlägg som är på g från min sida.

Jag har nu varit "bloggare" i snart ett år! Innan jag började skriva själv så hände det periodvis att jag följde med andra bloggar och tog del av det som skrevs och diskuterades på dessa. Det gör jag fortfarande även om det har blivit mer o mer sällan. Det finns en orsak till det, varför jag medvetet har valt att låta bli att spendera alltför mycket tid på bloggar eller debattforum. Det handlar delvis om det som skrivs där, men framför allt så handlar det om hur det skrivs och lyfts fram!

Jag tycker mig tydligt ha lagt märke till, och det har även vänner som jag pratat och diskuterat detta med gjort, att debattklimatet och tonen kring det som skrivs och diskuteras, både kallnat och hårdnat avsevärt under de två senaste åren. Ett relativt färskt exempel är turerna och det ändlösa debatterandet kring Benny Hinns Sverigebesök i somras.

En fråga som jag burit på under en längre tid, och som jag förstått att jag är långt ifrån ensam om att fundera kring, är om vi står inför ett "andligt inbördeskrig", en revolution, inom den så kallade karismatiska grenen av Kristi kropp, Kyrkan?

Det finns rätt många belägg och tecken idag som tyder på det! Är detta skadligt? Är det nödvändigt? Kan det komma något gott ur en eventuell "revolution" inom den karismatiska frikyrkligheten?

Detta är bla annat frågor som jag kommer att återkomma till i ett inlägg senare under denna vecka!

Håll utkik!

Frikyrkans kris

Dagens Industri publicerade nyligen en artikel om hur det är ställt med den svenska frikyrkan. Det är en rätt lång, men intressant artikel. Du kan läsa den här!

Tänkvärt om andligt ledarskap

Jag skriver en hel del om andligt ledarskap har jag märkt. Både vad som kännetecknar äkta ledarskap enligt bibelns mått och Jesu egna ord och vad som inte gör det!

Det finns flera anledningar till detta. Dels är det ett ämne som intresserar mig väldigt mycket och som känns relevant på olika sätt.

Det finns kristna bloggar som nästan enbart tar upp detta ämne och där det diskuteras hej vilt i kommentatorsfälten om ditt o datt. Mycket av det som diskuteras är väldigt relevant och oerhört viktigt att det lyfts fram i ljuset. Tyvärr behöver man ibland bara läsa en kort stund bland responsen bland kommentatorsfälten för att det skall ge en en bitter eftersmak. Tonen kan stundtals vara väldigt hård och oförsonlig. Det ger ett intryck av att vissa som "tycker" väldigt mycket och då har väldigt många åsikter, inte så mycket söker försoning och förståelse som de nyttjar möjligheten att få "kasta skit" på den eller det som de(av personliga skäl?)inte gillar. Det är tråkigt, och det leder alltid till en återvändsgränd oavsett!

Min strävan med den här bloggen och det som jag skriver är att den här bloggen skall vara en frizon från sådant. Visst har också jag frestats att skriva saker här när jag hört om vissa saker som gjort mig upprörd och arg. Kanske kommer jag att misslyckas ibland, men det är ett medvetet val från min sida att vaka över mig själv och mina motiv angående det som jag skriver om här.

När jag hör människors berättelser som beskriver hur de blivit "fimpade" i olika kristna församlingar och sammanhang pga ledare som överskridit sina befogenheter förblir jag inte oberörd, långt ifrån. Men jag tror att den rätta vägen att gå inte är att lägga för mycket fokus på galenskaper och övertramp som gjorts, även om det ibland naturligtvis är nödvändigt, utan att istället satsa ännu mer på att lyfta fram och påminna om goda och äkta ideal när det handlar om ledarskap i kristna sammanhang.

Peter Halldorf är en ledare som jag har stor respekt för. Jag upplever genom de personliga möten jag haft med honom, och de tankar jag tagit del av som han förmedlat i sina många böcker, att han är en genuin och viktig röst i kristenheten idag. För ett par dar sen skrev han en artikel i Dagen. Jag noterade det då jag tittade in på bloggen Drömkyrkan.se (som jag länkat till här på sidan).
Här följer ett urval ur Peters artikel, jag delar helt hans tankar i detta:

"Den ledarskapskult som sköljt över vår kultur under de senaste 30 åren, med en flod av kurser, konsulter och kataloger om ledarskap, har orsakat betydande problem i kristna miljöer. Moderiktiga manualer om ledarskap och förtjusningen över så kallad ”ledarträning” hör till det som oroar mig mest när jag i dag blickar ut över kristenheten. Intentionerna är ofta goda, men vad betyder det att ideal och språkbruk i så hög grad speglar den ledarskapskultur som sedan 1980-talet har fått många även inom kyrkan att tro sig om att kunna bli ledare på grund av kompetens och inte genom det liv de lever med Gud?
Jag skrev själv en bok 1986 med titeln ”Ungt ledarskap”. Det mesta av innehållet i boken skulle jag kunna upprepa i dag, men jag hade undvikit att så flitigt använda ordet ”ledarskap”. Men det är väl bara ett ord, ett begrepp? Är inte det viktiga vad vi ger det för innehåll? Nej, språket är i sig bärare av värderingar. Det vi verbaliserar har vi snart cementerat. Vad vi säger om oss själva, tror vi snart om oss själva. Och den som tror sig vara en andlig ledare blir alltid farlig för sin omgivning.

Kyrkan behöver inte fler ledare. Däremot behöver hon fler ”äldste”, det vill säga mogna människor. Äldste är det väsentliga ordet i Bibeln – zaken på hebreiska, presbyter på grekiska, starets på ryska – när det talas om att leda och bära ansvar. En äldste leder inte genom kompetens, utan genom de ärr livet med Kristus efterlämnat i hans kropp och själ. När presbyteriet ersätts av ett ”ledarteam” händer inte bara något med ledarnas självbilder. Ett uppdrag som borde bäras med bävan – att vara människornas herde – riskerar att hamna i händerna på dem som gärna signerar sig själva som ”ledare”.
Begreppet ledarskap rymmer en farlig högspänning, i synnerhet när det knyts till ungdom. Den som tidigt i livet vill vara en ledare för andra sätter, sig själv ovetande, sin andliga hälsa på spel. Genom att söka offentlighet, bli hemtam i blickfånget, göra sig beroende av applåder, märker hon inte hur hon börjar agera på denna världs och tidsålders arena. Skomakaren Hjalmar Ekströms ord var som en tagg i köttet när jag först mötte dem: ”Den som har synlig framgång, står denna världen närmare än Gud.”

Driften att vara ledare blir som mest förödande när den knyts till andlighet. Det kan vara i form av under och tecken, eller i rollen som ”andlig vägledare” för andra. Inte minst gäller det i en kultur där framgång, tillväxt och synlighet är hårdvaluta. Vi tror på fullt allvar att synlig bekräftelse, vare sig det rör sig om numerär, mirakel eller uppmärksamhet, utgör en fullmakt. Då behövs människor som förvärvat den dygd forntidens karismatiker kallade apsefiston: en hjärtats enfald som utplånar den självupptagenhet som utmärker den oomvända människan. En andlig ledare måste vara fri från allt intresse för andras uppskattning."

WORD!
/Calle

Gudstjänst i S:ta Clara kyrka

I helgen befann jag mig i Stockholm med anledning av Jesusmanifestationen. Mycket nöjd med resan. Jag och frugan beslöt oss för att besöka S:ta Clara kyrka på söndagen. Jag har genom åren hört och läst väldigt mycket gott om kyrkan och prästen Carl-Erik Sahlberg som leder församlingen.

Med förväntansfulla steg begav vi oss in till stan på söndagsförmiddagen. Gudstjänsten började kl 11.00. Vi var lite sena, kom dit typ fem i elva. Kyrkan var då nästan fullsatt, med endast några få lediga platser längst bak. Senare när gudstjänsten startade berättade Carl-Erik Sahlberg att de hade stängt dörrarna tillfälligt och satt en fullsatt-skylt på dörren därför att maxgränsen för hur många som fick vistas samtidigt i lokalen var nådd. Detta var andra söndagen i rad som de blev tvungna att göra så här. Jag tycker i alla fall att det är hur coolt som helst! Hur ofta händer det i en kyrka i Sverige annars? Sen ryms det ju faktiskt ett väsentligt antal personer i Clara kyrka med, det är ju inget litet ställe precis.

För några veckor skrev jag ett inlägg här på bloggen som jag döpte till "Bio-Församlingen". Där uppmärksammade jag några funderingar som jag burit på ett tag. Det handlar om att "vanliga församlingsmedlemmar" ofta förpassas till att vara väldigt passiva under en vanlig gudstjänst i våra kyrkor idag. Du som vill läsa hela det inlägget kan klicka här.

Det finns en sak med Clara K:a som jag vill passa på och göra dig som läser detta uppmärksam på, och det är att de satsar medvetet på att vara en "lekmanna-församling". Du kan läsa mer om detta på S:ta Clara kyrkas hemsida.

Jag tror verkligen att den här församlingen är någonting oerhört viktigt på spåren. Det vilar en renhet och en ljuvlig gudsnärvaro över den verksamhet som den här kyrkan bedriver. Jesus trivs på sådana platser, och det märker människor av. Kanske är det därför som så pass många vill besöka Clara en söndag förmiddag och gå på möte, så att alla inte får plats? :)

Det är väldigt viktigt att det finns exempel. Goda exempel att följa och ta efter. Jag anser att S:ta Clara kyrka och Carl-Erik Sahlberg är föredömen för oss kristna i Sverige på väldigt många områden. Vi behöver lyfta upp dessa trossyskon och be att Herren håller sin beskyddande hand över dem och att den platsen skall få fortsätta att vara en plats där människor får komma hem.

Gudstjänsten i söndags då? Jodå, det var en härlig erfarenhet. Psalmer och blåsorkestrar varvades med lovsånger och lovsångsdans. Överallt i bänkarna lyfte människor sina händer och prisade Jesus. Man kan enkelast säga att Gud var verkligen där!

Avslutar detta inlägg med att länka till en text som Carl-Erik Sahlberg skrivit på Internetkyrkan.se, som berör de bibliska kännetecknena på en kristen församling. Man fylls av både Ja och Amen när man läser texten! Missa inte den för allt i världen!

May the Lord keep you, and bless you!
/Calle

Trötta Amerikanska Pastorer

Dagen har publicerat en artikel som belyser livssituationen för många pastorer i USA.
Det är ingen nyhet att klimatet i stora delar av kristenheten i USA är som det är. Det enda som betyder något i många kristna kretsar där borta är inte hur mycket gott du gör för Jesus utan hur pass stor församling du har, om man generaliserar något. Jag kommer att återvända till ämnet senare då tiden tillåter, tills dess, här är vederbörande artikel från Dagen.

Den svenska ekumeniken

Förra veckan inledde tidningen "Världen Idag" en artikelserie som kommer att bestå av sex delar som avhandlar temat: "Den svenska ekumeniken". Idag var det dags för del 2 och vi kunde i dagens nummer läsa om Bjärka-Säby och dess "förgrundsgestalt" Peter Halldorf. Det kändes förstås väldigt roligt att få ta del av artikeln idag. Bjärka har ju kommit att bli en plats som betyder väldigt mycket för väldigt många människor, undertecknad inkluderad! Många är det som sökts sig till Nya slottet och under sin vistelse där fått göra personliga, fördjupande och livsförvandlande möten med Herren Jesus i den atmosfär av stillhet och enkelhet som präglar platsen. För mig personligen har jag blivit smittad av den bönens atmosfär som råder på den platsen. Jag tror inte jag att jag besökt någon annan plats där jag känt av en sådan "lätthet" i bönen.

Dagens artikel är delvis utformad som en intervju med Peter H. och dels ger den läsaren en inblick av vad som försigår på nya slottet. Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen, det är oerhört värdefullt att få sina vyer vidgade! Jag tillhör även den ständigt växande skaran av troende i Sverige som fått sina fördomar raserade gentemot andra "annorlunda" kristna sammanhang, främst de äldre historiska kyrkorna. Det ekumeniska samarbetet mellan olika kristna samfund i Sverige har sannerligen märkbart ökat de senaste åren.

Det ekumeniska fenomenet har ju också bidragit till en väldans massa åsiktsstormar (nu passar jag på och drar mitt bidrag till stacken med). På ett antal kristna bloggar har den som velat kunnat följa med i diskussioner som haft en rätt negativ inställning till det ekumeniska samarbete som sker. Uttryck som "den nya ekumeniken" och "organisatorisk enhet" är käcka termer som man svänger sig med. Jag delar Peters inställning till att man måste ta folks oro och frågor på allvar, dock har jag undrat ibland om de som jämrar sig över "den nya ekumeniken" alla gånger överhuvudtaget vet själva vad de riktar sin kritik mot? Kanske är det så ibland att man endast åtnjuter möjligheten att få klaga, av personliga skäl, och vet att man har ett forum för att göra sin röst hörd?

Nej, det ekumeniska samarbetet som utbreder sig i Kristi kropp idag är ingen "ny" företeelse! Nej, ekumenik betyder inte att vi alla skall bli lika varandra. Ingen sann ekumen förespråkar ett enda samfund! Kristi kropp består av många olika samfund som tillsammans bildar en enda kyrka! Vi är redan ett, och det som kommer att hjälpa oss att synliggöra detta för världen kommer att vara följande:

• Att vi igenkänner varandras tro (att vi vågar acceptera att det finns andra kristna som är Jesu lärjungar precis lika mycket som vi, eller kanske att vi är lika mycket Jesu lärjungar som dem ;-))
  
• Att vi erkänner varandras tro (även om de yttre uttryckssätten skiljer sig)
  
• Att vi avstår från varje impuls till att vilja utöva makt och kontrollera de andra samfunden ( frihet att vara unik och låta andra vara unika)

God Bless!
/Calle

Bio-Församlingen

Föreställ dig följande scenario: - Du anländer till byggnaden, öppnar dörren och kliver in. Där inne vimlar det av folk i foajén. Du känner inte de flesta. Du strosar runt en liten stund innan du styr dina steg mot ingången. Där hälsas du (i bästa fall) välkommen av personen som står utanför och tar emot alla besökare. Väl inne i lokalen slår du dig ner på din stol. Där kommer du nu att få sitta ner passiv och ta del av det som händer där framme under c.a. 1,5 h... plötsligt börjar...filmen!
Trodde du att jag pratade om något annat eller? Det är möjligt att någon kanske trodde att jag beskrev en person som anländer till en kyrka?

Det var ett medvetet val från min sida att börja med denna "liknelse", av den anledningen att jag vill väcka en medvetenhet hos dig som läser detta, att det inte är enormt stora skillnader för en vanlig Svensson, när det kommer till att gå på bio eller besöka en "vanlig" gudstjänst i en kyrka idag. Vad är det som händer söndag efter söndag i de allra flesta kyrkor världen över? Jo, människor kommer till kyrkan, sätter sig ner på sin stol och lyssnar på dem eller den som står där framme vid scenen och talar. En vanlig kyrkobesökares aktivitet på en gudstjänst idag är ungefär lika stor, eller snarare lika passiv, som en person som sitter i en biosalong och ser på film.

Detta är ett ämne som engagerar mig och har gjort så mer och mer under de senaste åren. Orsaken till varför jag berörs av detta är helt enkelt följande: - Det kan inte vara meningen att det enbart skall gå till på det här viset! Det kan inte vara Guds tanke med hur han önskar att det skall gå till när troende syskon samlas tillsammans inför hans ansikte. Att majoriteten skall sitta stilla och passiva på sina stolar medan ett fåtal personer förrättar själva gudstjänsten. Vill Gud delaktighet? Vill Gud att alla skall få vara med och bidra på något sätt när trossyskon samlas tillsammans? - Jag tror, att han vill det!

Det finns en utmaning, en risk med att befinna sig i en lokal kristen församling. Den risken är att man lätt får s.k. "skygg-lappar", för vad som händer i andra kristna församlingar och sammanhang. "Vi gör ju så här, och det funkar väl bra, eller?" Behovet av att få sina "vyer vidgade"...jag tror att jag under resten av min livstid kommer att påpeka vikten av att få uppleva detta!

Om det är någonstans där vi bör finna svaren för hur Gud har tänkt, angående olika saker som berör livet, så är det i bibeln. Därav borde vi även hitta riktlinjer för hur den kristna församlingsgemenskapen skall förhålla sig. Jag låter två bibelord tala för sig själv utan tillägg eller övriga utläggningar från min sida.

De troendes gemenskap
Apostlagärnigarna kap. 2 vers 42-47

De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

Ordningen vid gudstjänsten
1 Korintierbrevet kap. 14 vers 26

Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.

Amen

Kristendom stavas Gemenskap!

As promised... Jag utlovade förra veckan att jag skulle återkomma med ett inlägg här i början av veckan. Ett löfte som jag nu uppfyller. Jag skrev då att jag skulle skriva om kommunitetsliv och andra varianter på hur vissa väljer att leva ut sin kristna tro idag i vardagen. Det kommer jag att göra, men det kommer att bli mycket mer än så. Jag kommer att låta detta inlägg bli inledningen på en serie inlägg som kommer att ha det gemensamt att de alla återknyter till den kristna församlingen och dess funktion och olika varianter av att leva ut och dela tron med andra trossyskon.

"Det är tydligt att kristen var man inte på egen hand, utan kristen var man som en del av en gemenskap"
Ett citat av Peter Halldorf, med vilket han delger vad han kommit fram till i sina studier kring hur det var i den tidiga kristna gemenskapen, urkyrkan.

Jag kommer att skriva ett antal bloggposter framöver, hur många det blir vet jag inte nu. Vissa kanske blir långa, andra ganska korta? Det får tiden utvisa. Gemensamt för dem kommer i alla fall vara att de kommer att ha en röd tråd som väver dem samman gällande dess budskap och funderingar. Vad är egentligen kännetecknet på sann kristen gemenskap människor emellan? Hur tar den sig uttryck i bibeln och hur tar den sig uttryck idag i våra församlingar?

Stay Tuned!
/Calle

Drömkyrkan - Existerar den?

Ja det är frågan det! Jag läste en väldigt intressant artikel i dagens nummer av Världen Idag. Den handlar om en man vid namn Mikal Kindbom som har åtagit sig att göra efterforskningar bland olika kristna församlingar och sedan komma ut med en bok under namnet "Drömkyrkan".

Det skall bli väldigt intressant att få tal del av vad han kommer fram till i sin efterforskning.

Han har startat en egen blogg som heter Drömkyrkan. Jag har nu länkat till den under kategorin "länkar" här till höger på sidan.

Här är också artikeln i tidningen som jag syftade på!