Exorcisten

Det är inte varje dag man hittar en artikel i kristen media som handlar om en person som sysslar med: "Exorcism" (djävulsutdrivning).

Men i dagens nummer av: "Världen Idag", finns en intervju med en katolsk präst i Danmark, som är "Exorcist" och står till förfogande för dem som söker hjälp.

Jag känner igen den här brodern, han medverkade i ett tv-program jag såg för några år sedan. Han talade då om sin roll som exorcist inom den katolska kyrkan. Jag led vid den tiden av så kallade: "karismatiska skygglappar", och kommer ihåg att jag förundrades över att en katolsk präst kunde ha så djupa insikter om den andliga världen ;-)

Det här med att prata om demoner och djävulen i kyrkan är långt ifrån lätt. Det är en undervisning som ibland missbrukats grovt och skadat oerhört många människor. Många känner till paret Whaley, som fick en ingång i den karismatiska kristenheten i Sverige i mitten av 80-talet, och ställde till med förödelse utan dess like. Hur perverst blir det inte när man lägger huvudfokus på djävulen och hans demoner, och Jesus, segerfursten själv, försvinner någonstans ute i periferin, och allting bara hänger på oss.

Trots detta så lever vi alla med en andlig verklighet runt omkring oss, vare sig vi vill det eller inte, tror det eller inte. Satan existerar, demoner likaså. Bibeln lär att han är en person, inte enbart en ond kraft eller nåt dylikt. Jag tolkar bibeln på det viset, och dess undervisning om djävulen och onda andar, att vi skall vara medvetna om deras existens. Att vårt huvudfokus alltid och i alla situationer bör vara Jesus Kristus och hans försoningsverk på korset och seger över all synd, sjukdom och död. Om djävulen plötsligt skulle hamna i vår väg har vi föreskrifter för hur vi skall handla, bland annat Mark.16:17 - "Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn(Jesu namn)skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor."

Bibeln lär att Jesu namn är starkare och mäktigare och står över alla andra namn. Fil.2:9-11 - Därför har också Gud upphöjt honom (Jesus) över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern till ära, att Jesus Kristus är Herren."

Apg.3:5-7 - "Mannen (som var lam) såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: 'Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns namn: stig upp och gå'. Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister."

Tyvärr finns inte tidningsartikeln utlagd på Världen Idag´s hemsida, så jag väljer att referera och göra en sammanfattning av reportaget: "Han varnar för nyandliga rörelser" istället!

"Lars Messerschmidt är katolsk präst. Han är inte formellt utpekad av biskopen som exorcist, men han har i många år sysslat med exorcism och deltagit i flera internationella konferenser. I stort sett varje vecka blir han kontaktad av olika människor som är angripna av demoner och som behöver hjälp med att befrias från det onda. Hans förklaring till detta är de senaste årens innefokus på spiritualitet

- New Age öppnar för andar av de mest skilda slag: shamanistiska, hinduistiska, buddhistiska m.m. Talet om det spirituella har också blivit mer accepterat. Av rädsla för att bli betraktad som psykisk sjuk, vågade folk förr inte berätta att de upplevde att de var angripna av demoner. Men nu finns inte detta tabu längre, menar han.

Lars M. varnar för att träda in i detta nyandliga universum, även om ens skäl bara handlar om att man är nyfiken och vill "prova på".

- Hur försiktig och medveten man än tror att man är, blir man påverkad. Bakom till exempel Yoga finns alltid en filosofi. Äkta Yoga är en meditation som hjälper den praktiserande in i ett hinduistiskt eller buddhistiskt universum.

Det är enligt Lars M. även många kristna som lockas av och provar på österländsk meditation, i tron att den är ofarlig. Han berättar om en kvinna, en katolik, som uppsökte honom därför att hon var ledsen och deprimerad: - Hon ägnade sig åt TM, Transcendental meditation, och hade i en initiationsrit fått sitt personliga mantra, som är hemlig. När jag bad henne om det, reagerade hon mycket häftigt och ville inte avslöja det. Då sa jag: 'Om du inte vågar tala om det för din präst, är du verkligen bunden'. Till slut gick hon med på att skriva mantrat på en pappersbit. - När jag såg detta, som var ett hinduistiskt gudsnamn, började sanningen gå upp för mig. Hon hade ju tillbett en demon.

Under hans ledning bad kvinnan Jesusbönen: 'Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig' i över en halvtimma och ofta under hårt motstånd från demonen. Till slut befallde han demonen - genom att nämna den vid namn - att i Jesu namn försvinna: - Jag fick upprepa detta flera gånger innan hon lättad sjönk ihop och konstaterade att demonen var försvunnen.

Han får frågan om demonerna påverkar hans eget psyke:
- Visst kan man bli attackerad. Men det är Jesus som kämpar i mig och inte jag själv. Man måste ha förtroende för Jesus och veta att man står i hans tjänst och att Satan inte kan göra mer än vad Jesus tillåter - för Jesus är segerherren.

Han är väl medveten om att tal om ondska, demoner och besatthet inte går hem i en vetenskaplig och rationellt orienterad värld. 'Ond' och 'god' är inget man talar om i psykiatrins eller psykologins värld. Men för kyrkan är det onda en konkret verklighet, liksom att demoner kan ta människor i besittning. Detta har inte minst evangelierna i Nya Testamentet berättat om. Och det är också bibeln som ger kyrkan uppdraget att driva ut demonerna.

- Jesus kom för att besegra djävulen. Han är också besegrad, men inte borta och kyrkan måste ta upp kampen för att befria människorna, säger Lars Messerschmidt".

När ni ber...

Nämn ordet "Bön", och det kommer att frambringa diverse reaktioner. Bland oss som är kristna väcker ordet utan tvekan reaktioner, ofta tyvärr negativa, av den anledningen att det ger oss dåligt samvete. Något som är oerhört vanligt för oss kristna är att vi "känner" att vi "borde" be mer. Vi skulle vilja be mer, men det är liksom ovanligt svårt att få till det stundtals. För den som ännu inte är kristen kanske ordet "bön" ger associationer till en längtan efter gemenskap med något som är större än jag själv, en längtan efter "Gud". Det kan också ge associationer till något som man "måste" göra, som kristen, något som tron, religionen eller kyrkan "kräver".

Personligen så har jag kämpat en hel del med detta i mitt eget kristna liv, bönelivet. Jag har tyckt, och tycker ibland fortfarande, att det känns svårt, motigt eller inspirationslöst att be. Varför?...

Jag har inte något heltäckande svar att dela med mig av angående detta, men jag tänkte dela med mig av det jag fått insikt om.

Jag tror att en stor orsak till varför bön kan ge oss människor negativa vibbar bottnar i vad vi associerar ordet med samt hur vi förväntar oss att det skall ta sig uttryck, rent praktiskt. En förväntan som kan innehålla spår av, vad Gud förväntar sig av oss, vad jag själv ställer för krav på mig själv, vilket mått jag förväntar av mig själv att jag "måste" eller "borde" leva upp till, vad kyrkan, pastorn eller andra i församlingen eller min omgivning förväntar sig av mig och mitt böneliv.
Det som jag i stora drag har kommit till insikt om när det kommer till mitt eget böneliv är att jag har fått nåd att lämna förutfattade meningar om att be bakom mig och kapitulera inför det som den Helige Ande satt strålkastaren på. Jag har insett att mina egna bekymmer och svårigheter med att be till en stor del har orsaktas av att jag haft "krav" på mig själv om hur det borde gå till samt hur ofta det borde ske. Dessa "förväntningar" har delvis orsakats av andra människors "önskemål", men i det stora hela så är det jag själv som satt ribban. Det mest anmärkningsvärda med detta är att Gud inte fick något egentligt utrymme att komma och ge mig klarhet i ämnet med sina tankar.

Kräver Gud bön av oss? Frågan är felställd, till råga på allt så borde det inte vara en fråga utan skrivas om som ett påstående: - Därför väcker Gud en längtan inom oss att be!

Det fanns ett bibelord som jag under min "svart-vita-jag har nog förstått det mesta och vet nog minsann hur det ligger till" period för några år sen, hade väldiga problem att förstå! Det står i Matteusevangeliet, kapitel 6 och vers 9-13 och har fått rubriken "Herrens Bön". Fader vår, som är i himmelen, helgat vare ditt namn... Bakgrunden till denna episod i bibeltexten är att lärjungarna närmar sig Jesus och ber honom lära dem att be. Ett paralellbibelställe, Lukasevangeliet, kapitel 11 tar upp samma tema. Vad jag hade svårt med under den "period" jag beskrev i några meningar ovan var att jag inte förstod mig på varför Jesus, när han nu fick chansen att lära sina lärjungar att be, lärde dom en sådan "religiös bön"???

Jag skrattar åt det så här i efterhand, men jag fattade verkligen inte då varför Jesus uttryckte sig som han gjorde. Jag menar, när han nu hade chansen som sagt, borde han inte ha passat på och lärt lärjungarna en något häftigare och eldigare bön? Istället för den till ytan stillsamma "Fader vår"? Jag hade ju hört inspirerande predikningar av predikanter som ofta rörde sig, snudd på halvsprang fram och tillbaka på scenen och som pratade om jättecoola grejer från bibeln och dess principer, det var olika andliga nycklar, steg och nya nivåer man kunde nå upp till, det skulle proklameras, manifesteras och det fanns konstigt nog alltid mer av "smörjelsen" att få??? Man nådde liksom aldrig fram.

Låt mig klargöra på en gång ifall jag eventuellt trampat någon läsare på tårna med ovanstående rader, jag tror på att proklamera vad Guds ord säger och jag tror att det vid tillfällen är helt rätt att Gud manifesterar sig på sätt som kan vara svårt att ta in via det logiska sinnet, det behöver istället ta vägen genom hjärtat, anden. Jag syftar enbart på att jag i Jesu ord mötte och senare förstod att de representerade en innerlighet som jag saknat.

• Bön handlar aldrig om prestation.
• Bön handlar aldrig om tid, antalet minuter och sekunder du ägnar åt den.
• Bön handlar aldrig om att få accepterande från Gud.
  
• Bön handlar alltid om gemenskap, en kärleksfull, förtrolig gemenskap mellan människa och Gud.
• Bön är relation, en relation som aldrig kräver, utan enbart erbjuder!

"Fader Vår, som är i himmelen
Helgat vare ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.
Amen."

Kommunitetsliv

Nu tänkte jag passa på och skriva lite grand om en företeelse som för några år tillbaks i tiden var helt obekant och främmande för mig. Detta inlägg kommer att belysa företeelsen av så kallade kommuniteter som just nu växer fram över hela världen. Detta är något som är mycket intressant, inte minst på grund av att detta fenomen idag främst uppstår i våra västerländska och materialistiskt präglade världsdelar.

Vad är då en kommunitet, och vad syftar rubriken kommunitetsliv på?
I grund och botten handlar det om kristen gemenskap, som levs ut på ett mer konkret plan än vad som ofta är fallet trossykon emellan i en "vanlig" kristen församling. En kristen kommunitet består av en grupp människor som vill följas åt och dela det kristna livet på ett konkret sätt. Det kan handla om ett kollektivboende där man bor under samma tak och delar gemenskap med varandra i bön såväl som måltid. En kommunitet kan även vara människor som inte bor tillsammans men som ändå träffas regelbundet (ett antal gånger varje vecka) för bön och gemenskap. Ytterligare en variant är den ekumensika kommuniteten vid Bjärka-Säby som består av människor från olika samfund och sammanhang och som bor på vitt skilda platser i landet men som även följs åt genom att man överlåtitit sig till en viss regel. Vid kommuniteten vid Bjärka-Säby handlar det om att man överlåter sig till att be en tidebön om dagen, i mån av möjlighet ta emot nattvarden en gång i veckan, samt en gång om året besöka Nya slottet för en personlig retreat. Jag är välbekant med detta, jag tillhör inte den ekumeniska kommuniteten men dock något som kallas för "kommunitetens vänner" och jag försöker även leva efter samma regel som de ordinarie medlemmarna.

Att vara kristen är inte något som man är på egen hand, även om det finns många som menar att de klarar sig finfint utan andra troende. "Det är jag och Gud, och det räcker". Många som har denna inställning har tyvärr skådat och blivit offer för "övergrepp" av olika slag inom kyrkan, människors maktbegär, splittringar och grupperingar, mobbning och utfrysning, vistats i sammanhang som haft sekteristiska tendenser m.m. Att vara kristen är att tillhöra en kropp, Kristi kropp som bibeln talar om, där jag som enskild individ kopplas samman med andra. Detta är Guds tanke. Vi behöver varandra, vi troende. Jag behöver dig och du behöver mig. Gemenskap är ett av de tydligaste kännetecknen på vad kristen tro handlar om. Det är inga soloprojekt där vissa individer skall få glänsa med sin "tjänst", utan det är du och jag och han och hon och resten som vandrar tillsammans här på jorden mot ett gemensamt mål, himlen!

Som jag skrev tidigare så har detta med kommuniteter och kommunitetsliv blivit något som på senare år fått fäste i västvärlden. Företeelsen sprids alltså bland oss kristna som lever i välfärdsländer. Därför är det också intressant att reflektera över att kommunitetsliv även kännetecknas av enkelhet. En enkelhet som berör områden som boende och ägande men kanske framför allt en enkelhet i utövandet av det kristna livet där jag överlåter mig till en gemenskap där jag bland annat får dela bönelivet med andra. Att gemensamt evangelisera är också vanligt hos många kommuniteter. Många är det som vittnat om ett lyft i sina andliga liv, framför allt bönelivet, sedan de fått möjlighet att regelbundet praktisera detta tillsammans med andra troende. Jag har också upplevt detta i praktiserandet av en fastställd rytm med tideböner. (Jag kommer att skriva om tideböner i ett kommande inlägg).

Jag tänkte avsluta detta inlägg med ett par länkar. Den första länken är till en kommunitet i Göteborg som kallar sig för Oikos.
Kommuniteten Oikos

Sen en länkt till en intervju på c.a. 10 minuter med David Åhlèn i P1 från 2009.
David är välbekant för många inom svensk kristenhet som en känd och uppskattad artist. Han är också ledare för en kommunitet i Stockholm och han delar personligt om detta i intervjun här

Fortsättning följer!
/Calle

Kristna Husförsamlingar

Jag fick denna video sänd till mig via Facebook. Den handlar om hur kristna husförsamlingar kraftigt håller på och etablerar sig på "gräsrotsnivå" i bl.a. USA.

Jag har själv gått och funderat på att skriva något som berör ämnet eller besläktade företeelser såsom kommunitetsliv på sistone.

Jag startar med att dela med mig av videon jag fick först, så återkommer jag till ämnet framöver!

Filmen är c.a. 29 min lång men väl värd att tillbringa en halvtimme av sitt liv framför!

- Står vi vid dörren till en världsomfattande revolution inom kristenheten...?
Det är spännande tider vi lever i!

Tidal Wave from simplechurch.com on Vimeo.

Den Heliga Tystnaden...

Jag har återvänt från ett par underbara dagar i den heliga tystnadens tecken. Jag har varit på retreat på Bjärka-Säby.

Jag har funderat en del kring vad jag skall skriva här på bloggen angående mina upplevelser och erfarenheter av retreater. Detta var min tredje retreat hittills. Jag vill inte skylta med, som är så vanligt för oss människor när vi upplevt någonting positivt och extraordinärt, att detta borde alla ni andra också pröva på, fast någonting inom mig väldigt gärna skulle vilja göra detta uttalande.

Det är viktigt att komma ihåg att bara för att en sak funkar och upplevs som väldigt positivt av mig, betyder det inte att andra ställer sig bakom ens argument med automatik. Det är faktiskt enbart sunt och naturligt.

Då ställs jag inför frågan: - Är retreat något som passar alla? (När jag talar om retreat i detta sammanhang, så menar jag retreater i kristen regi). Svaret blir: - Jag vet faktiskt inte. Om man vänder på det en aning, att dra sig undan under en tid för att bara "vara" istället för att (mestadels) bara "göra", är det något som alla människor skulle må bra av att ta sig tid till emellanåt? Så blir mitt svar: - Absolut JA!

Jag tror att det finns vissa insikter som enklast når en människa i tystnaden. Jag vill härmed starkt påpeka att när jag syftar på att dra sig undan och tillbringa tid i tystnad så handlar det om att vara tillsammans med Gud och inget allmänt "undandragande" från omvärlden, eller andra metoder och sätt som man praktiserar i andra religioner. Jag syftar enbart på att jag som kristen drar mig undan för en tid för att kunna hänge mig åt "bönens och ordets tjänst", samt den andliga läsningen (lectio divina), där man läser bibeln eller en god, uppbygglig andlig bok "för att läsa", för läsandets skull, och inte för att sen bara kunna checka av att man "har läst".

Jag tror att varje kristen som vill kan finna "andliga påfyllnadsplatser" lite varstans i sin omgivning. En helt ledig dag hemma, utan några inbokade uppdrag eller förpliktelser i gemenskap med Herren kan absolut bli en sådan plats, såväl som en tur till sommarstugan en ledig helg. Trots detta så vill jag ändå slå ett slag för möjligheten som finns att besöka en plats som har kristen retreatverksamhet. Det som är speciellt bra med en retreatgård, är att du är i en miljö som finns till specifikt för detta ändamål. Det finns en risk med att försöka sig på att ta en "retreat" hemma en ledig dag. Risken är rätt stor att du då kommer på en väldans massa saker som du borde göra eller hinna med, saker som du inte tänkt på innan...märkligt ;-)

Det som är fördelen med att dra sig undan till en plats som har retreatverksamhet är att du slipper tänka på alla vardagliga bekymmer såsom matlagning o liknande, där finns inte heller någon tv, dator eller liknande som pockar på din uppmärksamhet. De fysiska förutsättningar som finns på ett retreatcenter underlättar avsevärt för oss i fråga om möjligheten att få "bara vara". Övriga fasta former som återkommande gudstjänster eller tideböner som hålls där du vistas hjälper dig ytterligare att behålla fokus på varför du är där.

Sju (lägg märke till det heliga talet) argument för att åka på retreat, utan inbördes ordning:

* Du påminns om vad som är väsentligt i livet, för dig som kristen här i världen.
* Du möter den helande tystnaden, många upplever Guds helande kraft under en retreat, att Gud lyfter av bördor m.m.
* Du kan få uppleva Guds tilltal, angående din livssituation, kallelse m.m, när du får möjlighet att tillbringa ostörd tid i bön.
* Du kan slappna av på ett helt annat sätt om du åker iväg till en retreat eftersom du för tillfället får möjlighet att släppa alla vardagsbekymmer.
* Du får vistas i en andlig miljö från morgon till kväll under ett visst antal dagar.
* Det är avstressande.
* Sannolikheten att du återvänder till din familj, din arbetsplats osv mer harmonisk än innan du åkte till retreaten är väldigt hög.



När du ber, är det bättre att ditt hjärta är utan ord, än att dina ord är utan hjärta.
- John Bunyan


Be Blessed!
/Calle

Ekumenisk Bön och Lovsångsmässa i Domkyrkan

God morgon!
Igår kväll deltog jag och Kristina för första gången i Domkyrkans månatliga ekumeniska bön och lovsångsmässa. Det var en positiv erfarenhet.

Varje månad, den tredje veckan, på fredagkvällen hålls denna ekumeniska gudstjänst.
Då samlas troende från alla samfund i linköping till gemensam tillbedjan och lovsång inför Guds ansikte och gemenskap med varandra.
För er som ej känner till det så är det ekumeniska samarbetet mellan de olika lemmarna i kyrkan väldigt brett och levande i linköping. Det känns självfallet naturligt och väldigt gott.

Kvällarna brukar vara upplagda så att de börjar med en stund av lovsång och tillbedjan. Sen följer en "kort" predikan av någon präst/pastor som representerar ett samfund, de brukar turas om och alla samfund är med på "i tur och ordning listan"
I går var det Peter Halldorf (Sion församlingen,Bjärka-Säby) som predikade. Han talade generellt kring temat "att ej ha för bråttom"... Det känns bekant på något vis..Det är lite roligt eftersom några av mina tidigare inlägg här på bloggen gått i samma anda.

Efter predikan firade vi Herrens måltid tillsammans och sen gavs det möjlighet att uttrycka sin personliga tro eller bön till Jesus på olika sätt, alltmedan lovsången fyllde kyrkan, som var som var så gott som fullsatt på de ordinarie bänkplatserna.

Det fanns möjlighet att skriva ner böneämnen som vi sedan bad för, de som ville få personlig förbön kunde få det, det fanns ett rum avskiljt för bön för linköping, de som ville uttrycka sin tillbedjan till Herren genom dans fick möjlighet att göra det. Jag kommer inte ihåg alla "stationer", de var många och innefattade många olika sätt och uttryck att närma sig Herren. Säkerligen kunde var och en finna de uttryck som kändes naturligast för honom eller henne.

Det blir nog fler deltaganden för våran del framöver.
Nu får jag lov och sätta mig ner och plugga, två prov och en inlämningsuppgift till nästa vecka.

God Bless!
Calle