Bokrecension: Kyrkmatt - Hopp för troende som gett upp kyrkan men inte Gud

Jag lade märke till den här boken för ett par år sedan, då jag bläddrade i en broschyr från ett kristet bokförlag. Den ser intressant ut, den skulle jag gärna vilja läsa, tänkte jag då. Så blev det inte men jag har läst boken nu istället.

Titeln avslöjar frikostigt vad boken handlar om. Den är skriven av en kvinna som heter A.J. Kiesling. Hon delar med sig av sina egna erfarenheter och återberättar andra människors liknande livsöden.

Vad som är av största vikt att poängtera, är att detta inte på något vis är en bok som attackerar eller är emot den traditionella, institutionella, organiserade kristna församlingen. Däremot ställer boken flera relevanta frågor, frågor som tvingar läsaren att faktiskt tänka efter för egen del, var denne egentligen befinner sig i sin uppfattning. Nyttigt!

"Många, många var så trötta på kyrkan. Vissa var rent ut sagt utmattade. Men de var inte 'avfälliga' människor som hade låtit tron få en undanskymd plats i sina liv. Det var män och kvinnor med en levande tro - alla sökte Gud, men deras själar törstade efter mer än vad den institutionella kyrkan kan erbjuda. Längtan var djup, som guldådror i en gruva som sträcker sig nedåt till okända djup. Vissa av dessa troende gick varje söndagsmorgon, precis som jag, för att försöka hitta en plats där de passade in. Somliga stormade missnöjda ut ur kyrkan. Andra gick tyst ut genom dörren och kom aldrig tillbaka. De flesta fann till slut sin andliga mat och gemenskap någon annanstans. Detta 'annanstans' - både var och varför - är den här bokens ämne" (Kyrkmatt, sid.10).

Innehållet i boken har sin utgångspunkt i den amerikanska kristenheten, men jag upplever inte det som något hinder i det här fallet. De "problem" som författaren adresserar, angående kyrkan och dess roll, är världsvida och finns även kring våra breddgrader. Den har också en öppen positiv hållning till den så kallade "husförsamlings-rörelsen", som i skrivande stund ständigt expanderar på gräsrotsnivå i USA och många andra delar av världen. Dock ställer inte boken upp något motsattsförhållande mellan den traditionella kyrkan och andra alternativa gemenskapsformer bland troende människor. Det känns bra.

Det här är en bok för alla, men kanske trots allt lite mer för troende som har en djup längtan efter Gud, och med författarens egna ord samtidigt känner sig "som svarta får i fållan".

Bokrecension: Kryddad Olja - Kvinnor i Bibeln

Har nyligen läst klart Ylva Eggehorns bok: Kryddad Olja - Kvinnor i Bibeln. Jag har tidigare bloggat om hennes bok "Där lejonen bor - Män och manlighet i Bibeln", så det var intressant av att ta del av ytterligare en bok i samma anda, fast nu om några av Bibelns kvinnor.

Som jag skrev då, skriver jag fortfarande. Ylva Eggehorn är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon äger en förmåga att fånga bilder, känslor och livsöden och förmedla det i skrift på ett sätt som är få förunnat. Hon har en fantastisk gåva inom det området.

När jag läste "Där lejonen bor", blev jag förundrad över hur hon som kvinna lyckats fånga och beskriva män och det manliga psyket på det sätt som hon gör i den boken. Det var fascinerande läsning. I "Kryddad Olja" når hon snäppet längre i sina träffsäkra kvinnoskildringar av några av bibelns gestalter. Det märks att hon befinner sig på hemmaplan.

Några av de kvinnor som skildras i boken är:
- Sara: Kvinnan som skrattade
- Rebecka: Var fick hon sin styrka ifrån?
- Hanna: Tystnad och textilier
- Kvinnan i Höga Visan: Kvinnan som älskar
- Kvinnan vid Sykars Brunn: Oreserverad tillit
- Maria från Magdala: Hängivenhetens doft
- Marta och Maria: Den farliga kärleken

"Det är bara en sak som skiljer henne från de övriga: hon är FÖRST på plats. Inte för att hon någonsin har trott att hon skulle bli den första att förmedla nyheterna om Jesus och hans uppståndelse, utan för att hon älskar. Helt enkelt. Hon väntar sig ingenting annat än att finna Jesu döda kropp i graven. Hon tar en medveten risk genom att bege sig till graven, eftersom den vaktas av romerska soldater. Hennes sätt att handla visar att hon drivs av en djup och trofast hängivenhet utan beräkningar. Hon har ingenting att vinna på att gå till hans grav." (Sid.118, Maria från Magdala).

Med fördel kan denna bok läsas tillsammans med "Där lejonen bor"!
Julklappstips kanske?

Bokrecension: Elvis Som Hötorgskonst - Att måla om den kristna tron

Läs den här boken!

Egentligen kunde jag ha stannat där, men det hade inte blivit så mycket till recension.

Elvis Som Hötorgskonst (Velvet Elvis) är Rob Bells första bok. Som det mesta som Rob Bell skrivit, kan det, inte vara svårt att hänga med, men svårt att lyckas sammanfatta innehållet på ett kortfattat och lättillgängligt sätt. Han skriver nämligen suveränt bra, men han rör sig kors och tvärs i texten, blandar historiska återblickar från samhället på Jesu tid, med personliga erfarenheter ur sitt eget liv och en hel del massa annat. Han gör större utsvängningar än de flesta, trots det hittar han alltid hem, det finns trots allt en röd tråd i hans berättelser och varje kapitel knyts alltid ihop i slutändan.

Som sagt är det inte det lättaste att sammanfatta vad Elvis som Hötorgskonst egentligen handlar om, för den handlar om så mycket. En som lyckats bra är Runar Eldebo, som skrivit förordet i den svenska utgåvan. Jag låter hans ord få bidra med insikt:

"Vår tids kristendom är under konstruktion Också idag bryter och bänder det i kristenheten och vi är många som inser att allt inte kan förbli som det varit om den kristna tron också i framtiden ska vara till ljus och salt för människor.

Rob Bell vill söka upp den skönhet som gått förlorad i kristen tro genom att tala så ärligt som det bara är möjligt om verkligheten, och samtidigt ta emot den som Guds. Rob Bell ser vår tid och vår kristenhet under konstruktion Han menar att dagens människor tar inget för givet, utan vi konstaterar och rekonstruerar det vi tror på och lever för.

Denne författare skiljer mellan Jesus och det som brukar förknippas med Jesus, vilket kan oroa någon. Det finns så mycket förljuget i Jesu namn, så mycket förknippat med denne Jesus som inte håller måttet inför sanningen och framtiden. Det finns så mycket helig bråte som egentligen inte alls är helig utan är hinder för vanliga människor att se mening och syfte i Jesus.

Rob Bell målar om Jesus. Han ger tillbaka en Jesus som många tror sig ha sagt nej till, men kanske nu inser att vi aldrig fått riktigt presenterad".

Bokrecension: Jesus gick vidare och kyrkan står kvar

Carl-Henric Jaktlund, journalist på Dagen m.m., är i dagarna aktuell med en ny bok. Men jag tänkte skriva några rader om hans förra bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar", som jag nyligen läst klart.

Kortfattat kan man säga att den här boken tar upp dilemmat med att så många unga vuxna, som ofta är uppvuxna inom (fri)kyrkan, väljer att lämna kyrkan och den kristna gemenskapen, när de passerat tonåren och kommit upp i 20-30 års åldern.

Carl-Henric delar öppenhjärtligt om tiden då han var verksam som ungdomspastor, och frustrationen som han ger uttryck för går att ta på och sympatisera med.

Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, är ingen uppgörelse med eller kritik mot kyrkan, även om man skulle kunna tolka titeln så. Det faktumet gör att boken och dess innehåll känns ännu mera angeläget. Att kritisera och peka på vad som är fel eller inte funkar, kan de flesta göra, det krävs ingen profetisk blick för det. Redan i prologen blir det klart vad som varit drivkraften bakom den här bokens tillkomst:

"Personen som leder gudstjänsten nickar bortåt en korg fylld med stenar som står utplacerad vid altarväggens kors.

'Kanske du tänker på någon speciell efter den här predikan, någon som inte är med i kyrkan längre. Ta gärna en sten i så fall och lägg vid korset och så ber du för den personen'.

Det är då det sker. Det är då jag kväver den där omedelbara impulsen som jag ångrar än idag.

För jag går inte fram och greppar hela korgen. Och eftersom jag inte greppar korgen så vänder jag den inte heller upp och ner och tömmer den vid korset. Och eftersom jag inte vänder korgen upp och ner vid korset så kan jag inte gå fram till mikrofonen och fråga om de möjligtvis har fler än det där hundratalet eftersom det inte räckte" -Sid 16.

Sedan följer 6 kapitel där Carl-Henric varvar: Berättelser om egna erfarenheter, pekar på var bristerna finns inom dagens ungdoms-frikyrkokultur utan att raljera eller döma, blandar citat från andra författare och förkunnare och ger förslag på lösningar för att vända den negativa trenden.

Slutsatsen, som jag ser det, blir att det inte är kyrkan det är fel på. Det är inte något fel på Gud eller Jesus heller. Inte är det heller hållbart att anklaga ungdomspastorerna. Det stora problemet i ungdomsvärlden i många kristna församlingar, är att det skapas en atmosfär på ungdomsmötena och konferenserna som anspelar på känslostämmningar och ett svart-vitt förhållningsätt till tron. Men som också samtidigt bidrar till en miljö där man kan vara delaktig, och tycka, tänka och säga samma sak som de andra, utan att själv behöva ta ställning, eller få redskap hur man skall förhålla sig när saker och ting inte blir som man förväntat sig. När bönesvaret uteblir eller när personen som fick förbön inte blev frisk etc.




En annan ofta avgörande orsak är avsaknaden av äldre förebilder. Vuxna som kan lotsa ungdomarna vidare, när de börjar komma upp i 20 års åldern, och kanske för första gången börjar inse att det kristna livet inte är precis så där svart-vitt som de trott. Det finns uppenbarligen fler nyanser. Det finns helt enkelt inte ett enkelt svar på alla frågor som rör Gud, bibeln, eller det kristna livet.

Avslutningsvis kan man säga att det finns två huvudområden som har en avgörande betydelse för kyrkan, ifall man vill bryta den här negativa trenden bland ungdomarna i församlingarnas ungdomsgrupper:

• Vuxna förebilder. Män och kvinnor som vandrat längre på vägen, som mött både glädje och sorg i livet, men som fortfarande vandrar vidare tillsammans med Kristus. Det finns många äldre människor i församlingarna som skulle kunna vara med och stötta ungdomarna, vara ett bollplank, svara på frågor och finnas till hands för ungdomarna i deras fortsatta vandring med Gud.
  
  
• En mer nyanserad förkunnelse. Tonårstiden präglas ofta av en svart-vit syn på tillvaron, ungdomskulturen i församlingarna är sällan undantag. Är du för eller emot? Det finns oftast väldigt lite utrymme för ytterligare nyanser. Tonårstidens svart-vita förhållningssätt gentemot tillvaron bör inte bekämpas till varje pris. Den måste få utrymme, för den är en naturlig del av den perioden i en ung människas liv. Problemet uppstår när ungdomarna inte lotsas vidare in i en mer nyanserad och fördjupad tro när de blivit för gamla för tonårsgruppen.

Jag hoppas att min sammanfattning väckt intresset hos någon som inte läst boken ännu, att vilja göra det. För den är verkligen läsvärd!

Bokrecension: Love Wins

Okej, nu har jag läst klart "Love Wins", några tankar kring boken:

Till att börja med, efter att ha läst igenom boken, med en extra vaksamhet för att hitta eventuella "konstigheter", kan jag bara konstatera: - Jag fattar verkligen inte vad många ansett vara kontroversiellt med den här boken, helt ärligt, det gör jag inte! Sen kom jag ihåg att den värsta kontroversen kring boken, uppstod innan den ens kommit ut på marknaden, innan någon ens hade läst den ;-)

Det finns vissa exempel och tolkningar av bibelord på ett par ställen i boken som jag anser vara något långsökta. Rob Bell gör vissa antydningar på ett antal ställen där jag spontant känner att nja det där skulle man lika gärna kunna tolka på ett annat sätt. Men jag kan inte påstå att jag läst en enda mening eller stycke i boken, där jag med säkerhet kan säga, det där är felaktigt.

Jag gillar Rob Bell. Jag kanske inte håller med honom på exakt varje punkt och slutsats han drar, men jag upplever honom som en genuin kristen broder, som har ett stort hjärta för Jesus och människor. En sak som känns befriande med honom är att han inte är rädd för frågor som rör tron, Gud och det kristna livet. Han signalerar tydligt att han inte har några problem med att erkänna att han inte har alla svaren, men att han vill veta, och är öppen för att få såväl djupare som nya insikter i tron. Det är ett sundhetstecken för en kristen människa enligt mig.

Visst skulle det ha varit möjligt för mig att bidra med en betydligt mer utläggande recension av boken, men jag känner i skrivande stund att jag varken har tid eller lust med det, så mycket har dessutom redan sagts om den. Jag tipsar istället om ett inlägg som Torsten Åhman, pastor i Missionskyrkan, skrev på sin blogg, för den som är intresserad.

Så här inledde Rob Bell en predikan i sin församling efter att Love Wins kommit ut:


Rob intervjuas i ett nyhetsprogram:

Love Wins

Idag fick jag hem ett alldeles eget exemplar av Rob Bells bok: "Love Wins".

Jag, såväl som en hel drös andra kristna bloggare, har ju uppmärksammat den här boken på våra bloggar. Därför vore det ju besynnerligt ifall man inte läste boken själv sen!

Som sagt, jag känner inte till någon annan bok i modern tid, skriven av en kristen person, som orsakat sådan uppståndelse i den evangelikala kristenheten, först och främst i USA, men även här i Sverige, som Love Wins.



Jag står själv för en råfundamentalistisk syn och tolkning när det kommer till bibelordet 1 Tess.5:21, "men pröva allt, behåll det goda". Bibeln uppmanar oss alla att pröva allt som sägs, vilket inte är detsamma som att vara misstänksam och kritisk, utan att lugnt och avslappnat ta del av det som predikas, skrivs eller profeteras, och sedan kolla med bibeln. Det där som jag nyss hörde eller läste, är det bekant från bibeln på något sätt, stämmer det överens med hur Jesus var, det han sade och gjorde? Stämmer det överens med hur Jesus, Paulus eller andra författare i bibeln beskriver Gud?

Det kan hända att vi ibland möter saker i en text eller predikan som inte stämmer överens med bibeln och Jesu budskap. Då bör vi handla som det står i 1 Tess.5:21. Om 9/10 "sanningar" du hör eller läser är bra och rätta, går det alldeles utmärkt att ta till sig dessa 9 sanningar och glädjas över dem och samtidigt bortse från den ena som inte stämde överens med bibeln eller den Jesus du känner. Man behöver faktiskt inte förkasta en person, en bok, en predikan bara för att man finner en sak som man inte håller med om... Det funkar som sagt alldeles utmärkt att ta vara på det man faktiskt höll med om och glädjas över det. Följande tillvägagångssätt tänker jag använda mig av när jag kommer att läsa "Love Wins" nu.

Jag är väldigt tacksam och trygg med att den Gud jag känner, är en Gud som inte blir nervös eller arg för att det finns människor som har och ställer frågor om honom och till honom. Ärligt talat, tror jag att han gillar det!

En recension av boken dyker upp här någon gång efter påsk. Fram till dess tipsar jag om det här klippet som jag hittade igår. Den här mannen delar med sig av många goda råd, bland annat hur vi bör bemöta och behandla våra medmänniskor som inte delar våra egna åsikter till punkt och pricka.



Glad påsk alla läsare! :)

Bokrecension: Där Lejonen Bor - Män Och Manlighet I Bibeln

Jag har genom årens lopp läst ett antal böcker som tar upp "manlighet", utifrån ett bibliskt, kristet perspektiv. Vissa av dessa böcker återfinns i bokhyllan i vardagsrummet, andra har fått finna sig i att förpassas till diverse flyttkartonger nere i förrådet. Där finns ett par böcker på manlighetstemat vars innehåll jag helt enkelt inte står för, eller snarare inte tror på idag, av den anledningen att de är mer influerade av en viss kultur och samhällssyn än bibliska exempel och föredömen för manlighet.

Alla böcker jag läst hittills som tar upp ämnet har även varit skrivna av män, inget konstigt med det i och för sig, är väl snarare rätt naturligt. Men för en tid sedan läste jag en bok som tar upp temat: "Män och manlighet i bibeln", skriven av en kvinna, som därtill råkar vara en av mina favoritförfattare, Ylva Eggehorn.

I "Där Lejonen Bor - Män Och Manlighet I Bibeln", framställer Ylva Eggehorn 14 stycken porträtt av olika män som figurerar i bibeln. Vilka var dom? Vad sysslade dom med? Hur såg deras liv ut? Med profetens skärpa och poetens fingertoppkänsla beskriver hon dessa män "som de verkligen var", på ett både avväpnande och upplyftande sätt. Några av de män som skildras i boken:

Josef - Mannen som drömde om framtiden.
Jefta - Mannen som lovade för mycket.
Älskaren i Höga Visan - Mannen som tog emot kärleken.
Jona - Mannen som ville vara ifred.
Petrus - Mannen som såg sanningen om sig själv.
Josef från Arimataia - Mannen som gjorde vad han kunde.
Paulus - Mannen som skröt med sin svaghet.

Min personliga favorit, såväl som Ylvas, är kapitlet om: "Henok - Mannen som aldrig byggde en veranda".

Berättelsen om Henok (Hanok eller Enok i vissa översättningar,1 Mos.5:18-24), är mycket kort och väldigt speciell. Mig veterligen är han den enda personen i bibeln (förutom Elia som for upp till himlen i en eldsvagn) som inte dog en naturlig död, ja han dog överhuvudtaget inte alls. "Henoks ålder blev alltså 365 år. Sedan Henok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom." - 1.Mos.5:23-24

Namnet "Henok" betyder tränad eller hängiven. Några utdrag från kapitlet om Henok, så här skriver författaren:

"Vad arbetade Henok med? Vet inte. Det förtäljer inte den korta texten. Det kan till och med tänkas att han inte arbetade alls. Gjorde han karriär? Nej. Stordåd, förresten? De uteblir. Nå han kanske jagade? Som Nimrod, den väldige jägaren? Inte ett ord om den saken. Inte heller något om krigiska bedrifter. Han verkar inte ha besegrat en enda människa, ännu mindre ha intagit en stad. Kvinnor? Jodå. Han verkar trots allt ha varit av kött och blod. Tydligen hände inget anmärkningsvärt. Men jag noterar att den korta krönikan ändå hinner säga att han fick både söner och döttrar."

"Förutom sönerna och döttrarna lämnar han inga spår efter sig i historien. Lönlöst att leta efter hans grav eller samla på minnessaker – en dag, säger berättelsen, kliver han igenom den tunna hinna som skiljer den synliga världen från den osynliga, och går rakt in i ljuset, som skorpan och Jonathan i Bröderna Lejonhjärta. Kan man stå ut med en sådan man i vår tid? Han utmanar ju alla rankinglistor med sin sience fiktionliknande sorti ur den här världen. Ljuset tog honom. Pinsamt."

Sista stycket är lysande:

"En man kan leva ett helt liv utan att uträtta något av så kallat bestående värde. Han är värd att minnas, fastän han inte ens byggde en veranda. Därför att hela hans liv var gemenskap med Gud. Det ser nästan ut som Gud tyckte att Henok var något att ha bara för att han fanns till. Hur många män tror det om sig själva, jag bara frågar."

Du som är intresserad av att läsa en bok som tar upp manlighet i biblen, och som inte har något emot en bok som är fri från vissa gamla (amerikanska?) könsroller och machokomplex, tror jag skulle uppskatta "Där Lejonen Bor"!

I FOKUS: Liv i Gemenskap

Det är dags för min andra bokrecenssion här på bloggen. Denna gång väljer jag att lyfta fram en av 1900-talets mest lästa och uppskattade böcker, en andlig klassiker i ordets rätta bemärkelse: Liv i Gemenskap, Varför Kristna Behöver Varandra, av Dietrich Bonhoeffer.

Om författaren: Född i Tyskland 1906, luthersk präst och teolog. Stark motståndare till nazismen, tog offentligt avstånd från Hitler vilket innebar att han fängslades 1943 och avrättades 1945 för högföräderi mot nationalsocialismen som det så vackert hette. Förutom "Liv i Gemenskap" så anses hans tidigare bok "Efterföljelse" ha haft ett oerhört starkt inflytande på kristna världen över. Genom avrättningen så betraktas Bonhoeffer som en kristen martyr på grund av att han dog för sin tro.

Liv i gemenskap anses ha påverkat tusentals kristna över vår jord sedan den kom ut 1939 fram till idag, gällande synen på vad sann kristen gemenskap handlar om. Bonhoeffer skriver väldigt rakt och koncist utan att för den skull raljera det minsta. Han både "avdramatiserar och avromantiserar" en bild av gemenskap och relationer kristna bröder och systrar emellan som många kanske har. Istället framträder i hans budskap en beskrivning som lyfter blicken och låter oss ana nya vidder av vad relationer mellan kristna syskon kan bli, hur det från början var tänkt att det skulle kunna få vara från Guds sida. En gemenskap där vi sanning med bibelns ord får "bära varandras bördor", "skratta med dem som skrattar och gråta med dem som gråter".

"Ju förr du blir besviken på dina kristna syskon som finns i den gemenskap du delar desto bättre" - Skriver han. Det finns naturligtvis en genomtänkt förklaring bakom denna mening. Den som läser boken får veta vad! ;)

Jag avslutar med ett utdrag ur boken, det handlar om vikten av att lyssna på varandra:
"Den första tjänst som man är skyldig de andra består i att lyssna. Liksom kärleken till Gud börjar med att vi lyssnar till hans ord, börjar kärleken till nästan med att vi lär oss höra på honom. Kristna, inte minst förkunnare, inbillar sig gärna att de alltid måste "ha något att ge" när de är tillsammans med andra. De glömmer att det kan vara till större hjälp att höra på än tala. Många längtar efter ett öra som är villigt att lyssna, men bland de kristna står det inte att finna, eftersom man även där talar då man borde tiga och lyssna. Den som inte längre kan höra på sina bröder förlorar också förmågan att höra på Gud, för han pratar i sträck även inför Gud."
Boken finns bland annat att få tag på här

/Calle

I FOKUS: Svarta Vykort av Marcus Birro

Det är dags för min första bokrecension här på bloggen. Jag väljer att börja med en bok som är ganska tunn vad gäller antalet sidor, men vars innehåll är desto mer omfattande och lämnar djupa spår hos läsaren. Boken heter "Svarta Vykort" och är skriven av Marcus Birro.

En bok om tröst, står det på omslaget. Den här boken kom ut 2007. Ett år tidigare hade Marcus fått uppleva något av det värsta som en människa kan få uppleva, att ens barn dör. Under loppet av ett år förlorar Marcus och hans sambo Johanna två barn p.g.a. för tidig födsel.

"Att skriva den här boken blev som en form av terapi", har Birro sagt. Genom att sätta ord på sorgen och smärtan blir bördan lättare att bära. Boken skrev han också för att uppmärksamma det faktum att det är snudd på tabu i Sverige att tala alltför öppet kring personlig sorg. Sorg har ansetts vara något som skall hållas privat. Han skriver om bemötandet de fick inom vården, smärtan över att mista ett barn, sorgeprocessen men även om styrkan som infinner sig till att kämpa vidare. Det var även under denna period av sitt liv som Birro hittade tillbaka till Gud. Idag beskriver han sig själv som troende och är medlem i den romersk-katolska kyrkan.

Ett utdrag ur boken:
"Jag spills ut på golvet
Slår i väggar och skvätter i vrår
Jag skyddar mitt barn från sköterskor som talar ett främmande språk, som rör sig ovärdigt, som inte förstår att det är jag som vilar där
Mitt ansikte och mina dagar
och jag gråter äntligen
Det känns som ett nederlag, som ett svek
Jag är en far utan barn"

"Sena missfall" kallar läkarna dem
"Våra barn" kallar vi dem


Denna bok gjorde ett väldigt starkt intryck på mig och jag rekomenderar den det varmaste! Budskapet i denna bok är väl värd sina 49 kr som man får betala för den i en pocketshop.

/Calle